Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 Karl Fredriksson
hämta sitt ekonomiska vetande från en allmänning, där liberalismens
betraktelsesätt färgar, visserligen icke kontrollerbara fakta, men väl
det nätverk av bedömningar och värderingar som nästan oundvikligt
är inflätat i den ekonomiska vetenskapen.
Jag önskar minst av alla, att arbetarrörelsen eller socialdemokratin
skall bli en kyrka där alla tänka lika. Dualismen och osäkerheten i
bedömningen av krisernas och konjunkturväxlingarnas väsentliga
innebörd är dock för socialdemokratin särskilt besvärande. De andra,
de som alltjämt i princip hylla "laisser aller’’, kunna ju bekvämt
invänta självläkningen och låta tågen gå. Socialdemokratin däremot
— som icke försvurit sig åt någon socialekonomisk fatalism, utan
tvärtom kräver och rekommenderar planmässig ledning och
organisation av det hela — av dess representanter kräver man med rätta
att de, innan de sätta i med att organisera och planera, åtminstone
sinsemellan ska vara någorlunda säkert ense om i vilka huvudstycken
och genom vilka väsentliga sammanhang det nuvarande systemet
mankerar samt i huvudsak var och på vad sätt man har att angripa
problemet. J w I
För socialdemokratin har dock tidigare funnits en viss
gemensamhet i betraktelsesättet, grundad på Marx* analys av det kapitalistiska
systemets funktionssätt och förändringstendenser och en logisk
slutledning på analysens grund. Av denna grundliga och
genomträngande analys tycktes ofrånkomligt framgå, att kriserna icke blott
kunde väntas regelbundet återkomma, utan jämväl att de tenderade
till att återkomma med stegrad skärpa efter hand som kapitalismen
gick mot sin mognad.1
Det välbekanta faktum, att det kapitalistiska systemets katastrofala
sammanbrott, som under arbetarrörelsens första epok antogs nära
förestående, skjutits undan decennium efter decennium, är visserli-
1 Kapitalisten strävar efter att hopa kapital. Men då variabelt kapital
och profitsats relativt minskas, tyder det på att kapitalet sjunker i värde.
Kapitalisten söker motverka dessa tendenser och nå sitt mål genom fortsatt
utveckling av produktionen upp på ett ännu högre plan för att genom
massfabrikation jämna ut, vad han förlorar på varje särskild artikel. Men då
han i detta syfte tillgriper en ännu högre organisk sammansättning, tränger
han ut det industriella medelståndet, inskränker antalet sysselsatta arbetare
ännu mer och skapar en relativ överbefolkning, en reservarmé av endast
tillfälligt sysselsatta. Genom hans eget förvållande blir det mindre
efterfrågan på varorna, ty den utfattiga folkmassan förlorar självklart i köpkraft.
Kapitalisten ökar produktionen och inskränker samtidigt avsättningen.
Följden är överproduktion, för liten konsumtion — kris. (M. Beer: Karl Marx,
hans liv och lära. Tiden. S. 144—145.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
