Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kapitalbildningens roll i konjunkturförloppet 87
Att man börjar se sig om efter artificiella medel att bringa ett
uppsving i gång är ju eljest väl förklarligt, med hänsyn till att
krisen dragit långt utöver den tid som kunnat beräknas med ledning
av tidigare erfarenheter. Skulle det mot rimlig förmodan besanna
sig, att det kapitalistiska systemet inte är mäktigt att av egen styrka
komma i funktion även efter denna påfrestning — då blir det kanske
icke heller för antisocialister något annat val än att acceptera Bertil
Ohlins paroll: hänsynslös produktion för samhällets behov. Och då
med en helt annan tonvikt på hänsynslös.
Långvarigheten hos en kris beror — utom på hämmande enskild
eller statlig "terapi’’ — även och i mycket hög grad på den
omständigheten, att företagens egen genomsnittliga motståndskraft har
stigit. Ett svagt företag ramlar eller tvingas till rekonstruktion
snabbt, medan det starka kämpar emot länge och segt.
I viss mån påminner krisen om en långvarig arbetskonflikt, och
detta även till sin innebörd. Det gäller vem av parterna som skall
pruta mest på sina anspråk. Gäller det bara det näraliggande och
begränsade målet att få det hela i gång, har det givetvis ungefär
likvärdig effekt, om nedpressning av arbetslönen eller nedpressning
av kapitalets anspråk ger den större eller den mindre delen av den
kostnadsminskning, som tillåter lönande produktion till sänkta priser.
Sett ur detta begränsade perspektiv, att komma fortast möjligt ur
krisen — och det är ju faktiskt som de flesta se det — är kravet
på lönesänkning från arbetsgivarnas sida i princip icke mera
orimligt än eljest. Arbetsgivaren ser ju saken ur sin begränsade synpunkt,
hans enskilda företags möjlighet att hålla sig uppe i konkurrensen.
Och han vet av bister erfarenhet att det går åt pipan för honom
om han betalar höga löner medan de andra betala låga.
Man bör i detta fall — liksom över huvud taget då det gäller
ekonomisk teori — söka hålla klart för sig i vilket sammanhang ett
resonemang har giltighet. Frihandel, för att nu ta ett mycket
näraliggande exempel, vore, det erkänna praktiskt taget alla, en
oerhörd vinst för mänskligheten under förutsättning av allmän
tillämpning. Men en enskild stat kan icke för sig vinna motsvarande vinst
genom att söka ensam handla som om frihandeln vore allmän. Då
kan det i stället gå den enskilda staten illa. På samma sätt kan det
gå de enskilda individerna, om de isolerat söka tillämpa ett
förfarande, som vore till samfällt gagn vid allmän tillämpning. Detta
konstaterande kan synas vara ett orättmätigt avbördande av den
enskildts ansvar^ en onödig- ursäkt för allas vrånga beteende. Man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
