Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 30 jan. 1933 - Litteratur - Bertrand Russell: Education and the social order
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LITTERATUR
Bertrand Russell: Education and the social order 7 s. 6 d.
Individens rätt eller samhällets, den enskildes bästa eller det helas,
»den problemställningen är inte från i går, om den också framträder
med en sällsynt skärpa just nu på det politiskt-ekonomiska området.
På kulturlivets gebit kan man knappast undgå den, om man gräver aldrig
så litet under ytan. Tänker man t. ex. på uppfostran, kommer
motsättningen särskilt starkt i dagen. Man finsner där, att samhället ibland
anser sina intressen vara så oförenliga med individens, att man
påtvingar honom en viss form av uppfostran, i vilken tvångsmomentet
gärna får spela en större roll än det uppfostrande syftet. I all
barnuppfostran ha ingått så starka drag av tvång, att man skulle kunna säga,
att uppfostran vid försöken att samman jämka individens intressen med
det allmännas ofta blir inget annat än att de vuxnas samhälle ringar in’
med sina krav och förbud den lille ensamme individen m-öd sina mer
häftiga än artikulerade reaktioner och intentioner. Men oavsett
åtgärder av detta slag, som lätt få karaktär av røi självbevarelse, vad gör
vi för att få individen att väl fylla sin roll i samhället, fylla den på ett
sätt, som låter hans förmåga av initiativ och nyskapande komma till sin
rätt till det helas bästa? Hur lösa vi konflikten mellan de båda målen
för all uppfostran: den harmoniskt utvecklade individen och den gode
medborgaren? Den motsättningen finns inte, säger man kanske, för
har inte just den harmoniskt utvecklade individen de största
möjligheterna att också bli den bäste samhällsmedlemmen? Denna fråga och
Härmed sammanhängande tar Bertrand Russell upp i sin i fjor
utkomna bok om uppfostran och samhälle, Education and the social
order. Menar man som Russell att idealet för individens uppfostran är,
att inte bara hans intellekt utan också hans känsla och vilja utvecklas
i möjligaste mån, så är det inte så säkert, att en så utvecklad indi vitt
blir den från statens synpunkt bäste medborgaren. I ett
ideal-kommunistiskt samhälle skulle han vara det, men knappast ens där, så vida.
inte detta samhälle vore en del av en världsstat, där risker för krig och
därmed behovet av patriotism eleminerats, där man, för att använda
Russells formulering, inte behövde inbilla de unga, att självmord är
deras främsta plikt. Som våra samhällen äro allt annat än sådana
idealstater, ställas vi inför tvånget att välja mellan dessa mål för uppfostran.
Inte ens Ryssland undgår detta, så länge det kaniner sig utsatt för
krigsrisker.
Man kan i likhet med Russell anse individens utveckling som det
värdefullare av de båda målen, men också ge honom rätt i att vi juist
nu, så förvirrat och hotfullt som läget är runt om i världen, framför allt
behöver tänka på att utbilda goda medborgare och den
medborgaranda, som kan bli en sammanhållande social kraft inom nationerna och
mellan dem. Man förvånar sig knappast, när man i denna bok finner
mycket om kommunism, patriotism, propaganda, klasskänsla och religion,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
