Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1933 - Vad lär oss Tyskland? Av Valter Åman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
desperation, en växande antidemokratisk arbetarrörelse och
inbördesfejd bland arbetarna.
Är det möjligt, att en svensk fascism kan finna de
utgångspunkter ooh förutsättningar att slå sig fram i vårt land, som nazismen
haft i Tyskland? Denna fråga är av största betydelse, ty även om
svensk fascism icke är någon aktuell företeelse, så kan en sådan
rörelse växa fram, om demokratin och arbetarrörelsen icke i tid se
om sitt hus. Ansvaret vilar främst på arbetarrörelsen, som är
demokratins kärna och dess slagfärdigaste kämpe. Den tyska
nazismens erövrande av makten har i vårt land utlöst yttringar från
arbetarrörelsens sida, vilka äro ganska olikartade. Från dess yttersta
vänster, som reellt har mera intressegemenskap med den fascistiska
borgarrörelsen än med den demokratiska arbetarrörelsen, bjuder man
som alltid sin patentmedicin: "Skärpt klasskamp". Andra åter tro
sig undvika riskerna genom en sammansvetsning av i och för sig
oförenliga element inom arbetarrörelsen och rekommendera enhetsfront
mellan kommunism och socialdemokrati. Med kännedom om den roll
kommunismen spelat i Tyskland, då det gällt kampen mellan den
demokratiska arbetarrörelsen och diktatursträvarna, behöver man icke
ett ögonblick sväva i tvivelsmål om att en dylik enhetsfront skulle
skapa just de svårigheter och risker, som vi vilja undvika. Aktuella
händelser i Sverge ha dessbättre visat, att arbetarrörelsen och dess
press står främmande för varje tanke på sådan enhets front.
Svensk arbetarrörelses styrka har säkerligen i stor utsträckning
legat däri, att den icke ställt sig i en hätsk oförsonlig ställning till
borgerliga demokratiska rörelser, utan tvärtom insett att man, trots
motsättningarna i vissa kardinalfrågor, ändå har åskilliga
gemensamma intressen. Det "inväxande", som den svenska arbetarrörelsen
så konsekvent hävdat, har givit den en särskild ställning. Man får
heller icke förbise, att svensk socialdemokrati genom sin kloka och
konsekventa hållning tvingat de borgerliga elementen att överge sin
principiella ståndpunkt: den ekonomiska liberalismen. Behandlingen
av samhällsfrågor i svenska riksdagen visar, att tanken på samhället
såsom ordnare av individernas samliv vunnit terräng även på håll,
där man tidigare med förakt talat om "statens döda hand".
Bildligt skulle man kanske kunna framställa svensk arbetarrörelse
såsom medlem av en heterogent sammansatt familj, där den kräver
större broderskap och bättre familjeanda av de övriga medlemmarna.
Skulle den däremot enligt kommunistiskt recept ha ställt sig på
"klasskampens grund" och förklarat att den icke har något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
