Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 31 mars 1933 - Kvinnor med vilja. Av Victor Svanberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människor", som det säges i boken själv om en av dem. Men idéerna i
boken leva intensivt, och annat begär åtminstone icke jag av ordets
konst. En halvemanciperad riksdagskvinna och en helemanciperad
journalist uppträda som talesmän — förlåt, taleskvinnor — för fred
och legitimerad fosterfördrivning. Gaskrigets världsöverskyggande
spöke och änglamakeriets stockholmska verklighet bekämpas med en
indignation, som knappt kan tänkas mer äkta och mer etsande.
Miljöskildringen är ibland försummad — så är riksdagsmiljön —
men ibland rappt och träffsäkert given — så är en funkisdubblett på
Sveavägen och en trafikolycka.
Som tidsdokument äger denna öppet feministiska idéroman
måhända sitt allra största intresse däri, att den vittnar högt om
kvinnoemancipationens återstående hinder. Dessa hinder äro ej att söka
i lagparagrafer utan i allmänna tänkesättet. De äro, dessa hinder,
icke minst starka hos kvinnorna själva. Många intellektuellt
frigjorda och moraliskt självständiga kvinnor bära i hemlighet på en
undertryckt smärta, en känsla av mindervärdighet ej blott gentemot
männen utan också gentemot sina medsystrar i konventionella
äktenskap. "Kvinnlighet" i gammal mening har på allra sista åren
upplevt en renässans. Det är svårt att säga, om detta skall förklaras
enbart som en verkan av tidens allmänna reaktionära tendenser eller
om man har att göra med ett isolerat återfall på kvinnofrågans
eget område. Kanske kommer man sanningen närmast, om man
påstår, att kvinnorna först nu, sedan deras formella frigörelse är
genomförd, känna omvandlingens personliga problem i hela dess
vidd. Säkert äro de också överkänsliga inför traditionens tryck och
ana förstockat manligt förakt där sådant är obefintligt eller lätt att
överse med.
Dessa stämningar illustreras av ifrågavarande romans huvudfigur
mer än författarinnan avsett. Stina Ek kommer till politisk och
social kvinnosak från ett sönderslaget äktenskap. Ett barn, som dött
under hennes vård, är yttersta orsaken till spänning, hårda ord och
till sist skilsmässa. Mannen är framställd som en olidligt självsäker
och småaktig tyrann. Det må icke bestridas, att hans typ existerar,
men skildringen av honom som make och fader saknar något:
saknar förståelse. Kan inte en far, som mist sitt barn, mista balansen,
lika väl som modern? Elin Wägner har nästan på förhand erkänt
denna anmärkning, när hon låter tyrannens son utbrista: "Det är
skönt att vara orättvis en gång." Jag går för min del gärna ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
