Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 30 maj 1933 - Arbetslöshet och samhällssolidaritet. Av Henrik Petrini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetslöshet och sanihällssolidaritet 283
sig med att frånse från en hel del i verkligheten faktiskt
förekommande faktorer och endast fasthålla vid förutsättningarna för att
se vart de leda.
Vår undersökning skall nu gå ut på att ta reda på, vart den s. k.
liberala ekonomin leder. I det föregående ha vi i stora drag lämnat
en karakteristik av densamma och tillägga nu blott, att samhället
principiellt avhåller sig från varje ekonomisk inblandning i de inre
ekonomiska angelägenheterna, ungefär som förhållandet är i U. S. A.
Så länge det är uppåtgående konjunkturer ha vi sett, att
människornas välstånd går ständigt framåt i ett sådant s. k. "kapitalistiskt"
samhälle, helst om tillgången till mänsklig arbetskraft inte är så stor,
att arbetslönerna hållas alltför mycket nere. Även i detta fall har
U. S. A. under det gångna århundradet kunnat tjäna som en god typ.
Men produktionen kan inte ökas ständigt och jämt i lika hastigt
tempo. Under de sista sjuttio åren har det varit tämligen
regelbundet vart nionde år återkommande kriser med ty åtföljande
inskränkningar i produktionen. Och om utvecklingen ginge ständigt lugnt
framåt så skulle vi närma oss ett idealtillstånd, då maskinerna
uträttade det mesta arbetet och erfordrade den minsta tillsyn, så att alla
människor med mycket måttligt förvärvsarbete kunde få så gott som
allt vad de kunde önska sig. Ett sådant idealtillstånd har det
gemensamt med krisen, att produktionen inte ökas, d. v. s. att det inte
längre är uppåtgående konjunkturer.
Antag nu, att det vid ett tillfälle inte är uppåtgående
konjunkturer, vare sig nu detta beror på en inträffad kris eller på att det
stationära ekonomiska idealtillståndet är uppnått. Så kommer
olyckan i form av ett snille som kan rationalisera allt arbete till hälften.
Då ingen ökning av produktionen kan sättas i fråga, eftersom det
antingen inte finns någon köpkraft (kris) eller något ökat behov
(idealtillståndet) efter mer varor, så finns det endast två sätt att
använda de nya förmånerna: antingen bibehållas alla funktionärerna
med halv tjänstetid, eller också avskedas hälften såsom överflödiga.
I det förra fallet blir det nya uppslaget till välsignelse för alla, i
det senare till nytta för ingen, men till fördärv för halva samhället.
Att börja med.
De arbetslösa kunna ju inte få något annat arbete, eftersom allt
sådant redan är upptaget. Då nu den liberalistiska staten av princip
inte lägger sig i individernas ekonomiska förhållanden, så återstår för
de arbetslösa ingen annan utväg än att emigrera eller svälta ihjäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
