Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 30 maj 1933 - Arbetslöshet och samhällssolidaritet. Av Henrik Petrini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 Henrik Petrini
hittills sagda, som är en undersökning av hur det skulle gå, om
endast de rent ekonomiska krafterna finge driva sitt spel ohämmade
av några sociala solidaritetshänsyn.
Vi ha således uppvisat, att den privatkapitalistiska principen i
bästa fall kan leda till ett idealsamhälle, men detta är då så labilt,
att den minsta arbetsbesparande förbättring leder katastrofalt till
samhällets undergång.
Den sociala ekonomin.
Utvecklingen går således mot ett tragiskt öde: när mänskligheten
tror sig vara vid målet och ha nått den jordiska lyckan, när den
hoppas att lyckan nu skall vara beständigt, då tar den ännu ett litet
steg till i samma riktning som den alltid har gått — och ramlar
ned i avgrundens djup. En samhällsorganisation som obönhörligt
leder dithän kan inte bestå i längden, utan man måste se sig om
efter en bättre medan tider är. Vi ha nu under krisen med dess
ständigt stigande arbetslöshet en förkänning av vart systemet leder.
Systemet, vilket system? Det är ju den totala frånvaron av system
och organisation, som utgör den ledande principen i den härskande
liberala ekonomin.
Vill man att den ekonomiska utvecklingen skall leda fram mot ett
allmänt välstånd av mer stabil natur, måste man alltså organisera
ekonomin, och samhället måste då upphöra med att vara en passiv
åskådare av de ekonomiska krafternas fria spel. Därmed är den
liberala nationalekonomin gravlagd och i stället är det den sociala
nationalekonomin som får träda fram.
Dess huvuduppgift är att finna en sådan organisation, att det
ekonomiska livet blir stabilt såväl under den fortgående utvecklingen,
som när det närmar sig — och eventuellt når fram till — slutmålet.
Här är nu inte min mening att framkomma med något
revolutionerande nytt program, det blir endast att i ett sammanhang
framställa olika drag ur det sociala livet som visa hur samhället, låt vara
sporadiskt och instinktmässigt, har vetat att i praktiken skydda sig
från konsekvenserna av teorier, som eljest äro officiellt allmänt
antagna, men som skulle leda i fördärvet, om de konsekvent
tillämpades. Mycket av detta räknas som undantag från den allmänna
regeln, fast det i själva verket är så, att regeln är falsk, medan
undantagen äro det normala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
