Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 30 maj 1933 - Hitlers ungdomsår. Av Arnold Ljungdal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små närbilder av ’ledaren’, sådan man ser honom inom besvikna
kretsar av det nationella lägret.
Hitler — dålig ras.
Vi lämnar först ordet åt den "alltyske" professor von Gruber,
president i bajerska vetenskapsakademin:
"För första gången såg jag Hitler på nära håll. Ansikte och
huvud av dålig ras, biandtyp. Låg, bakåtlutad panna, en oskön näsa,
breda kindknotor. En smal mustaschborst, inte bredare än näsan,
ger ansiktet ett särskilt utmanande drag. Ansiktsuttrycket vittnar
inte om auktoritet och lugn självbehärskning utan om en vansinnig
upphetsning. Oupphörliga ryckningar i ansiktsmusklerna. Till slut
ett uttryck av salig självkänsla."
Ännu hårdare dömer Weigand von Miltenberg — en man som
länge med liv och själ har gått upp i kampen för den "nationella
revolutionen":
"Den som betraktar honom är efter fem minuter på det klara
med att han ännu har ett gott stycke väg kvar till den nordiska
herreras som är hans mål. Han är som regel antingen ynklig eller
kärv. Men den lugna säkerhet, som utmärker en om sin egen
uppgift övertygad ledare, har han alltid saknat. Så kan det hända att
han tar emot ett demonstrationståg medan han står med händerna
knäppta över magen som en gammal hyresvärdinna. Ingen av hans
gester är färdig, avrundad. Ur dem alla talar rädslan hos en liten
man som har kommit sig upp och ständigt går omkring i ängslan
att ha gjort något bakvänt, men som ännu inte vet på vilket sätt
det skall komma i dagen. Men det värsta av alltsammans är piskan,
som han nästan alltid för med sig. Det är ingalunda någon lång
ridpiska, som diktatorn kunde använda till att vredgad klatscha mot
sina benläder för att dymedelst understryka vikten eller brådskan
i en befallning. Utan det är — en hundpiska. Med tjockt,
silverbeslaget handtag och en kort, stympad, utsliten lädersnärt. Ibland
håller han den som en marskalkstav, och då väntar man varje
ögonblick på klocksignalen, som anger att cirkusföreställningen skall
börja. Denna piska är en symbol: den räcker helt enkelt inte till.
Den är en dilettant, precis som mannen i sin helhet är det. Men
just därför har han också blivit massans ledare, det tyska
borgerskapets Kleon. I honom känner varje enskild igen sig själv, och
det erbjuder inga svårigheter att härma hans sätt att harkla sig
eller spotta."
"Min kamp."
Så långt de avfälliga omdömena ur Hitlers eget politiska läger.
I och för sig finns det naturligtvis ingen anledning att tillmäta dem
någon avgörande betydelse för bedömandet av Hitlers personlighet:
renegater är ingalunda alltid de mest tillförlitliga sanningsvittnena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
