Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 30 juni 1933 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 Nat Ellgar
Det har varit kärt besvär för många kritici i detta land att göra
narr av Cyrano. Inte ens när han första gången presenterades här
för trettio år sedan (med Personnes fulländade
versläsningsvirtuosi-tet) sågs han annat än som urtypen för fransk ihålighet och tom
versifikatorisk bjällerklang. Vid varje repris har skallet mot dess
kalla, mekaniska vers-trumpetsmatter blivit allt gällare. Den strama,
stålblanka formella elegansen pockar på ett ideellt innehåll, som alls
inte finns. Rostand vill förtjusa, blända, entusiasmera — en mycket
tillåtlig hantering i hans hemland. Vi nordbor kräva åtskilligt mer.
Vi begära äkthet, sanning, moraliska uppsåt bakom även en mycket
fulländad form. Och kanske just bakom den. Av sådant blir i detta
skådespel intet. Torrt som fnöske, bullrande som ett muskedunder,
tomt som en trumma — så ungefär ha de svenska omdömena utfallit
om denna på en gång älskade och hatade, typiskt galliska scenprodukt.
Människorna tycka i alla fall om konststycken, clowneri,
virtuositet, även i dikt och poesi. Den livliga publiksuccén nu bekräftar
det. Att det skulle falla någon in att därför leva efter Cyrano’s
ideal — den ömsinta hederskänslan, den uppstyltade, ändamålslösa
uppoffringen, den patetiska fraseologin — är med våra nuvarande
samhällsförhållanden otänkbart. Pjäsen är omoralisk men ofarlig.
En intelligent nutida åhörare flyttar lätt över den tändande
hänförelse denna vers utstrålar på sina egna ideal och älsklingsidéer. Han
ler åt tomheten i tendensen men anammar den intensiva
känslobetoningen i dramat. När ingen kan dikta något hänfört om vår egen
tids problem, får man ta hänförelsen som sådan och inbilla sig, att
den gäller en bättre sak.
Cyrano var Dramatens andra stora lyckokast i år.
En psykolog har påstått, att tider med uppåtgående ekonomiska
konjunkturer skulle i teaterhänseende kännetecknas av stora
skådespel med många roller och många tablåer. Intet vore mer glädjande
än om detta icke oävna horoskop vore sant. Överallt på teatrarna
ha i vår gått stora, larmande skådespel med stora sceniska
apparater, mycket folk och massor av scenförändringar i varje stycke.
De intima, mindre dialogdramerna, utspelade mellan fyra ögon i en
stillsam salong, ha försvunnit.
Till den folkrika repertoaren hör i varje fall Vasans vårprogram
Grand Hotell, Vicki Baums från litteraturen och filmen allbekanta
stycke. Förr i världen hade man ansett det idealiskt som
teaterstycke tack vare dess rörliga sceneri och figur-rikedom. I filmens
tidevarv måste man av precis samma skäl anse det som mer eller
mindre totalt omöjligt. Ingen vridscen i världen kan springa i
kapp en i alla dörrspringor och nyckelhål ingluttande filmkamera,
vilken indiskret går genom lyckta dörrar och tar väghinder med
några sekunders snabbrullning i ett tempo, som ingen flygmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
