Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 30 juni 1933 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater 349
sen (Folkan). Denna är, som ju namnet änger, ett luftigt opus och
skulle inte ha någon plats alls i dramatikens historia, om det inte
vore det första stycke, som spelar på en zeppelinare. Ingenting att
anteckna i teateralmanackan förresten.
Frågar man vad publiken skall med detta slags nöjen, kan man
bara svara, att det behövs omväxling med lättare kost ibland.
Tycker man om att i dubbel bemärkelse sväva i det blå, kan man ju
glädja sig åt, att det inte är alldeles omöjligt, att en kvinnlig
fripassagerare på en sådan där skuta vid landningen lyckats fånga i
luften en excentrisk mångmiljonär, som ser ut att kunna göra
vederbörande lycklig. Även sen man ömsesidigt ramlat ned från sjunde
himlen.
Eugen O’Neill har tills dato skrivit mer än 5O-talet skådespel.
Från ett kringflackande liv i ett ambulerande teaterband blev han
journalist, skrev sig till alkoholism och tuberkulos, skickades på
sanatorier och lade där grunden till sin nuvarande dramatiska stil.
Redan de allra första O’Neillska scensketcherna hade något säreget
nytt. De voro på en gång realistiska och symboliska,
verklighetstrogna och fantastiska. O’Neill har aldrig trivits i städerna. Han
levde lång tid på en farm i Connecticut, på Bermudasöarna och —
på en livräddningsstation vid yttersta udden av Cape Cod. Teatrar
vill han aldrig besöka, inte ens för att se sina egna stycken (det är
för en gångs skull allvar, inte koketteri).
O’Neills första drama bar den karakteristiska titeln "Bortom
Synranden". Sedermera har han behandlat de mest motsatta ämnen i
de mest motsatta stilar. Han har excellerat i att visa hur suveränt
han behärskar form, ämne, stil. Bäst har han kanske lyckats i sina
dramer med motiv från fiskarenas liv. De dofta av saltmättad
havsluft och ha ett oändlighetsperspektiv av ibsensk stjärnrymd.
Klaga månde Elektra på Dramaten är bland O’Neills sista och
en modern omdiktning av det gamla klassiska skulddramat om
Atri-dernas undergång. Hur man kan komma på idén att ge några
1800-tals-människors öden ett antikt perspektiv som detta visar bäst
O’Neills självpatenterat inåtriktade tankevärld. Ända fram till vår
tid har han icke vågat flytta fram handlingen. I våra
äktenskapstrassliga dagar skulle ingen begripa de högtragiska attityderna i
stycket mot misshälligheten inom äktenskapet etc. För en amerikan
är 1860-talet däremot, som här, ett lämpligt årtionde. Åtminstone
intalar man sig nu, att folk kunde vara så flinthårda och nackstela
i sina moralbegrepp på den tiden.
Elektra är i den grekiska gudasagan dotter till Agamemnon och
Klyteimnestra. Av modern (Klyteimnestra) och dennes älskare
Ai-gistos, vilka tillsammans mördat Agamemnon vid dennes hemkomst
från trojanska kriget, drevs Elektra jämte sin bror Orestes från
hemmet men återkom med Orestes och hämnades fadern genom att döda
såväl modern som älskaren. Elektra förmäldes sedan med Pylades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
