Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 30 juni 1933 - Teater. Av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 Nat Ellgar
etc. Det är en av de renaste, mest typiska antika släkttragedierna
och har behandlats av "de tre stora"; Aiskylos, Sofokles, Euripides,
men också av moderne Hugo von Hof fmannsthal och nu av O’Neill.
Hos O’Neill heter Agamemnon General Mannon, Klyteimnestra
Christine Mannon och Elektra Lavinia Mannon. Liksom i det
grekiska dramat äro O’Neills figurer mindre människor av kött och
blod än förkroppsligade gestalter av drifter och lidelser. O’Neill
skildrar, liksom de grekiska tragöderna, mänskliga viljor och
karaktärer, drivna till sin spets; idéer, av vilka de yttersta
konsekvenserna uttagas. Han favoriserar människotyper, som ha
mod och ståndaktighet att leva efter sina principer till varje pris,
att bära alla följder av tankar, ord och gärningar. Resultatet måste
bli detsamma som på den grekiska skådebanan: en slutscen, betäckt
med idel lik... Det verklighetsfrämmande för vår tids uppfattning
i denna upplösning är själva det yttre mördandet. Man tar nog
livet av varann av liknande motiv i våra dagar — men det sker
under "humanare" former: genom att långsamt plåga livet ur sina
offer.
Även detta sista har O’Neill fått med i sin Elektra. I tragedins
sista delar laborerar han med freudianska själskomplex av alldeles
modern art. Tragiken mynnar ut i neurasteni och själsbristningar.
Den andliga döden kommer som förebud till den lekamliga. O’Neills
själsfrände Ibsen nöjde sig med den förstnämnda. O’Neill är
barmhärtigare, då han visar oss ett naturligt slut på lidandet. En
gravkammare är barmhärtigare än ett hospital.
Komediteatern har alltid varit en vårdare av hjärtats bildning
mer än hjärnans. Vilket inte hindrar, att dess repertoar ofta varit
en främjare av bådadera. Dess senaste insats, Den lilla butiken,
kan gälla som ett exempel på både det ena och det andra. I varje
fall är den ett belägg för vilken konst det kan vara att hitta ett
repertoarstycke, som precis passar för den scen det är avsett för.
Det är inte bära en konstnärlig utan framför allt en viktig
ekonomisk fråga för en teater, som saknar statsunderstöd och för vilken
ett s. k. fiasko kan betyda en hel katastrof.
Handlingen rör sig i våra dagars Wien, som snart hyser bara
fattiga. En förut rik generalsänka har öppnat en liten butik, vid
vars disk en hel del märkvärdiga händelser, mest med kärlek som
ledmotiv, utspelas. Hjältinnan räddar en äldre syster från förhastad
utflykt ur ett, förresten föga avundsvärt, äktenskap men blir till
slut själv annekterad av en förförisk greve, utrustad med alla de
underbara egenskaper, som anses motsvara publiksmaken i dylika
fall. Det enda riktigt gammalmodiga i pjäsen är just denna
banalitet med "grevskapet". Varför inte en ovanligt framstående vanlig
"borgarbracka" ? Spelar verkligen adelskap fortfaran4e så stor roll
att förhöja manlig tjusning? Det tycks så — i Wien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
