Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 31 juli 1933 - Samhällets rationalisering. Av Karl Fredriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samhällets rationalisering 379
tyckas vara en källa till triumf för dem, som betrakta den
kapitalistiska produktionsordningen som den sista stationen i
produktionssystemens utvecklingsgång. Triumfen över socialdemokratins
svaghet får emellertid en makaber anstrykning, då man ser hur det
kapitalistiska systemet sviker, samtidigt som det börjar stå allt
klarare för tänkande och förnuftiga människor, att ett
produktionssystem baserat på samhällssolidaritetens d. v. s. socialismens idé är
den enda skönjbara vägen att undkomma den ekonomiska anarkin
och det hotande barbariet.
Många socialister och måhända lika många icke-socialister ha
redan stadgat sig i den uppfattningen, att det hos det kapitalistiska
systemet icke mera finns kraft till självläkning. Detta må vara ett
konjunkturtänkande av det slag som alltid följt växlingen mellan
goda och dåliga tider. Så mycket kan emellertid sägas på helt
objektiva grunder, att de krafter, som under tidigare kriser
automatiskt trätt i funktion och återställt förutsättningarna för ett
konjunkturuppsving, numera möta så många och starka motstånd — främst
i form av offentlig och enskild strävan att förhindra krisens
verkningar — att återvändande till ett nytt utgångsläge för
konjunktur-uppsving avsevärt fördröjes. I detta konstaterande ligger intet
kategoriskt klander av dessa åtgärder för krisens mildrande, endast
erinring om ett faktum av betydelse för problemets bedömning.
Bedömningen i detta fall sammanhänger med den allmänna syn
på konjunkturproblemet, för vilken jag redogjort i en föregående
artikel i Tiden (nr 2 1933) och som torde svara mot en åtminstone
bland socialistiska ekonomer alltmer stadgad mening.
Betraktelsesättet kan i korthet angivas så, att krisen är ett utslag av det
kapitalistiska systemets tendens att låta kapitalet och
produktionskapaciteten växa i snabbare takt än massornas förmåga att anpassa sin
konsumtion till den ökade produktionskapaciteten, och att krisens
funktion är att genom radikal sänkning av varupriser och
nedpress-ning av kapitalvärden och förräntningsanspråk korrigera det
felaktiga förhållandet mellan konsumtion och kapitalbildning.
Denna process försiggår snabbare och mera våldsamt, ju mera de
faktiska ekonomiska förhållandena motsvara den klassiska
liberalismens ideal, d. v. s. ju mindre offentliga och enskilda instanser
bemöda sig att korrigera "de ekonomiska krafternas fria spel".
Nu hör det ju till saken, att verkligheten egentligen aldrig haft
att uppvisa någon sådan ohämmad rörlighet som svarar mot den
liberala doktrinen. I vår tid, med dess högt utvecklade intresse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
