Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 31 juli 1933 - Händelser och spörsmål - Fyrmaktspakten ett nytt Locarno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 Händelser och spörsmål
i denna anda. Mussolini, har alltså i detta fall mera tjänstgjort som
den förmedlande länken än som spiritus rector.
Fyrmaktspaktens värde blir givetvis i första rummet beroende av den
anda, vari den tillämpas. Hittills ha tecknen varit synnerligen
gynnsamma: nazismen har, ställd inför maktens ansvar, så småningom skruvat
ned tonen, och förhållandet Frankrike—Italien, som alltsedan freds*
slutet varit påfallande spänt, närmast därför att Italien ej ansåg sig
genom freden ha fått alla expansionslöften infriade, har fått en
hjärtlig*-hetens prägel, som är ett otvetydigt plus på europapolitikens kreditsida.
Detta fransk-italienska närmande är måhända det hittills främsta
resultatet av fyrmaktskonferensen, och det förtjänar för den skull att något
närmare belysas. Som irriterande moment i förhållandet mellan »de
latinska systrarna» har, utom Italiens nyssnämnda missnöje med sina
magra territoriella vinningar genom fredsluten, tillkommit den
principiella spänning, som alltid måste bestå mellan en demokratisk stormakt
och en uppseglande diktatur. Den har tagit sig uttryck i en spännande
duell om huvudinflytandet på Balkan, om flottövervikt i, Medelhavet
m. m. Då hitlerismen segrade i Tyskland, syntes det ett tag, som om
Mussolini skulle vara böjd för att omedelbart träda i, intima
förbindelser med den nya diktaturstaten för att därigenom få ett effektivt stöd
i sin anti-franska politik. På detta liksom andra områden har emellertid
nazismens extrema politi(k och ännu extremare deklarationer kommit t. o.
m. Italien att rygga tillbaka för ett alltför intimt samgående. Så katt
det ingalunda ligga i, Italiens intresse att den tysk-österrikiska
Anschluss-planen förverkligas, ty därigenom skulle omedelbart det tyska problemet
i Sydtyrolen aktualiseras på ett för Italien mindre angenämt sätt och
Tysklands möjligheter att återupptaga sin Dräng nach Osten mångdubblas,
varigenom konkurrensen på Balkan ytterligare skulle skärpas. Inför
detta perspektiv föredrog Mussolini att åstadkomma ett närmande till
Frankrike.
På grund av sin chauvinistiskt utmanande karaktär har alltså nazismen
indirekt bidragit till att slå bryggor mellan tvenne av de starjtas,tef
konkurrenterna i efterkrigstidens Europa, Frankrike och Italien, liksom
nazismen av samma skäl starkt ökat det kommunistiska Rysslands
möjligheter att föra vänskapliga förhandlingar med ett flertal stater, bland
dem Storbritannien och U. S. A. Sanningsordet: »Ingenting ont, som
ej för något gott med sig», gäller icke minst på politikens område
och även i detta fall. Nazismens brutala metoder, som stå så dåligt
i samklang med vad som brukar anses vara utmärkande för västeuropeisk
kulturtradition, har i ett slag minskat aversionen mot Ryssland och
Italien, där man visserligen gått samma väg, men där dock
genombrottets brutalaste skede ligger ett tiotal år tillbaka i tiden.
Den världspolitiska situation, som föreligger efter fyrmaktspaktens
ikraftträdande, karakteriseras alltså på en gång av stimuleriad
utrikespolitisk energiutveckling och av ett lugnare avbalanserande av de krafter,
som driva sitt spel på världspolitikens skådebana. Och n|u liksom så
många gånger tillförne är det världspolitiska läget en magnifik illustra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
