Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 31 aug. 1933 - Populär socialpsykologi i Sverge. En kritisk granskning. Av Torsten W. Gårdlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 Torsten IV. Gårdlund
tiska linjen i den tyska samhällsvetenskapen av utpräglad
skrivbordstyp (Spranger, Max Scheler). Dessutom finner man vissa inslag av
Freud, Sombart, Max Weber samt några kända kulturmarxister,
främst de Man.
Med undantag för den geniale Max Weber finnas vissa
gemensamma drag hos dessa författare; de ha samtliga anlag för
doktrina-rism, de ha alla företagit utflykter till metafysikens outgrundliga
sfärer samt ha icke ställt sina problem i en behavioristisk forsknings
tjänst. Att hopfoga deras doktriner utan logiska vanskligheter torde
därför vara en i det närmaste olöslig uppgift.
Om de tankar beträffande socialpsykologins föremål och uppgift,
som förf. ger oss i inledningskapitlet, torde icke råda delade
meningar. Socialpsykologin vill vetenskapligt undersöka individen och
gruppen i deras förhållande till den sociala miljön. Dess stora insats
har varit att rätta den individualistiska psykologins vantolkningar, dels
sprungna ur en orimlig metodologi, dels påverkade av de
västerländska moralfilosofernas individualistiska ideologi.
Emellertid förekommer redan i inledningen (s. 14.) en vändning
om "den mänskliga naturen", som måste uppfordra till knivkastning.
Ty det enda rimliga, som ur socialpsykologisk synpunkt kan sägas
om "den mänskliga naturen" är — att den icke existerar.
Dessa omdömen föra direkt över till det verkligt orimliga (och dess
bättre för övriga delar av boken även onödiga) kapitlet om
instinkterna som det sociala livets drivkrafter, vilket ju genomgående
propagerar för alla de orimligheter, som lanserades i början av seklet av
Mc Dougall. I omedelbar anknytning till den gamla (meningslösa)
stridsfrågan om orsaksförhållandet mellan "kropp" och "själ",
framlade ju Mc Dougall en till detta problem svarande parallellitetsteori,
i vilken ingick doktrinen att vårt handlande bestämdes av vissa
fysiska data, instinkter, och därjämte av de psykiska, känslorna, vilka
båda kategorier voro sidor av samma "sak". Denna doktrin
accepterades mycket snabbt och okritiskt, och fram till 1920-talet vimlade
litteraturen av listor på dussintals instinkter. Liksom i all s. k.
driftspsykologi tänker man sig instinkterna som någon sorts små besjälade
och bångstyriga andar (eller, när det passar, som små djävlar), som
sitta långt inne i "själen" och vilja och driva mot vissa mål. Ett
sådant betraktelsesätt, som kallas teleologiskt, är ju ganska
ointressant. Vetenskapen söker nämligen betingelserna till de intressanta
fenomenen för att kunna ändra på dessa betingelser och därmed på
fenomenen efter våra önskningar. Dessa betingelser finner man icke
genom teleologiskt tänkande. Ty man fångar uppenbarligen icke de
likartade betingelserna till handlingsreaktioner genom att förklara
mot vilket mål de äro riktade. Mot målet "familjebildning" kunna
exempelvis otaliga handlingar vara riktade utan att de äro likartat
betingade i psykologiskt avseende. Något framsteg i förhållande till
det rent primitiva tänkandet, som "förklarar" händelser med hjälp
av andar och krafter blev sålunda icke instinktpsykologin. Dess rent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
