Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 30 sept. 1933 - II. »Linjerna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 Alg. Bengtson
lik nationalisering vara lika begränsad. Konkurrensen med ryska,
finska och polska trävaror lika svår och följaktligen arbetslösheten
inom industrin lika omfattande. Detsamma skulle bli fallet om staten
bleve hel-ägare till Norrlands gruvindustri. Tyskarnas lust att köpa
den svenska malmen skulle säkerligen vara lika begränsad och de
jättestora högarna av bruten malm skulle alltjämt få ligga kvar uppe i
gruvdistrikten.
Wigforss var inne på denna form av socialisering i debatten på
kongressen och påpekar varför den är så effektlös. Det är därför
framhöll han att den "inte rycker vårt näringsliv ut ur den fria
marknadens kaos" och Wigforss anför som ex.: "Att vi äga statens
järnvägar hjälper oss inte att hålla järnvägsarbetarna sysselsatta när det
kommer en kris. Vi få avskeda 5,000, 10,000 därför att vi icke
behärska det ekonomiska liv, i vilket dessa järnvägar ingå som en del."
Den svaga punkten i förstatligandets metod ligger alltså däri att
fastän det allmänna ökar sitt innehav av produktiva företag så uppnår
man därmed icke ett motsvarande inflytande på det kapitalistiska
systemet. De ekonomiska lagar som äro normerande för detta system
undergå ingen modifiering och förbli alltjämt utslagsgivande även för
de statliga företagen. Svagheten i metoden skulle naturligtvis vara
övervunnen den dag då den sista näringsgrenen drages in till staten,
men då detta ögonblick med stor sannolikhet kommer att ligga i en
mycket avlägsen framtid är det väl troligt att människorna innan dess
redan funnit en bättre metod än förstatligandet för näringslivets
organisering i försörjningens intresse.
F. ö. har metoden den olägenheten att kräva oerhörda ekonomiska
offer — även om staten med förkärlek i första rummet skulle lägga
beslag på konkursmässiga företag — och detta företrädesvis i en tid då
utgifterna för social omvårdnad ställa stora krav på statskassan. Är
det troligt att ett folk är villigt bringa dessa offer för ett ändamål där
man vet att den verkliga nyttan först i en avlägsen framtid skall
visa sig? Att aktualisera socialiseringen efter förstatligandets linje
kan också ha sina risker, varom debatten på partikongressen vittnade
(Boliden). Om förstatligandets linje torde man därför kunna säga:
för utvecklingen ett lättfånget byte på den praktiska politikens bord
är det naturligtvis socialisternas plikt att söka bärga bytet och
införliva detsamma med de statliga besittningarna. Men att denna
socialisering kommer att bjuda någonting utöver dylika händelser är föga
troligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
