Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 30 sept. 1933 - Österrike och Hitller-Tyskland. Av L. Albert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
demokrati åt sidan. Att det, som åstadkommes i Wien, är en nagel
i ögat på de regerande reaktionärerna vet man. Regeringens
hemvärnsflygel ville strax gå till strids mot Wien. Det undveks, då
socialdemokratin icke lämnade något tvivel om att den skulle betrakta
detta som en krigsförklaring. Därefter har man använt andra
medel.
Om Dollfuss hittills hållit något igen, så beror det blott därpå,
att han alltför väl vet, att bakom honom icke står ens en tredjedel
av folket och därför vågar han inte samtidigt angripa nazister och
socialdemokrater. Skulle det utrikespolitiska läget lämna garanti mot
ett tyskt anfall, så kommer den nuvarande regeringen tvivelsutan att
försöka att fullborda sin österrikiska fascism. Hittills har regeringen
efter det den vänt sig mot nazisterna, säkerligen i någon mån stärkt
sina stödjande partier. De politiskt redan bankrutta kristligt-sociala
hemvärnen och medlemmarna av Lantbund voro kanske själva mest
överraskade över hur snabbt den nazisjuka statsapparaten och de
tusende konjunkturriddarna övergingo till dem. Den nygrundade
fäderneslands fronten kunde, stödd moraliskt och finansiellt av staten,
utnyttja alla den äldre klerikala nationens antipreussiska och
habsburgska traditioner, och man får heller icke se bort ifrån att den
slutligen, sedan staten funnits till i 15 år, framkallat någonting som
liknar ett österrikiskt nationalmedvetande. Österrikaren reagerar
mot en våldsam erövring från Tysklands sida, och den fosterländska
fronten hade kanske, om den ställt sig på frihetens och
självbestämningsrättens grund och icke på en militaristisk patriotisms, kunnat
betyda början till en ny folkideologi.
Kan den stora österrikiska arbetarrörelsen verkligen stå som blott
passiv iakttagare till händelsernas utveckling? Skall den till slut
utan strid dela sina tyska bröders öde? Låtom oss först
konstatera, att rörelsens yttre kraft hitintills under den nya regimen
knappast lidit något men. Agitationen, resultatet av
namninsamlingen, anslutningen till mötena och mycket annat visar detta
tydligt. Därför är dess brist på handlingskraft förvånande.
Orsakerna härtill synas vara: till en början den förlamande verkan av
de tyska händelserna, resignationen, som kom till synes på många
håll inom arbetarklassen. Då man åter kom till sig själv, hade
redan mycket hänt. På den parlamentariska inställningen, icke blott
hos ledningen utan inom hela den äldre generationen följde, sedan
parlamentarismen plötsligen gått förlorad, den nödvändiga ändrade
inställningen till andra stridsmetoder endast tvekande och har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
