Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11, 31 okt. 1933 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från läsarna 575
De väldiga löner, med vilka den privata företagsamheten, främst
industri och bankväsen,, under senare tid premierat sina ledande män, torde
väl ytterst motiveras av en mer eller mindre medveten uppfattning, att en
mänsklig arbetsprestation kan direkt värdesättas i pengar och art dessa
höga inkomsttagare representera mycket sällsynta mänskliga egenskaper.
Ödesdigra händelser under de senaste åren borde ge vid handen, att denna
uppfattniing inte är riktigf eller i varje fall inte osviklig. Bankdirektör
Rydbeck ansågs för ijnte länge sedan av många som en nära nog omistlig
tillgång i vårt ekonomiska liv, och Kreuger-direktörernas svindlande löner
premierade minst av allt överlägsna ekonomiska kvalifikationer. Med
psykologijsk skarpblick insåg Kreuger, att dessa löner hos allmänheten
skulle ijnge hans lakejer skenet av självständighet och förtroendeingivande
duglighet.
Björkman framhåller mycket riktigt, hur de högsta inkomsttagarna
långt ifrån finns bland dem, som gjort vårt näringsliv de största
tjänsterna, »de äro att söka bland importörer och mellanhänder, bland
husjobbare och bankherrar och* durkdrivna advokater med säker insikt om
hur pass långt man kan gå i; fråga om finansoperationer utan att råka
i kontakt med Svea Rikes Lag».
Må vara att de höga lönerna framvuxit ur konkurrensen mellan de fria
Jöretagen om de bästa krafterna. I fortsättningen kommer emellertid den
fria konkurrensen mellan de ekonomiska organisationsförmågorna att
strypas av den ekonomiska maktställning, som de höga lönerna ger dem,
som för tillfället innehar de ledande platserna. Att den ekonomiska
begåvningen och organisationsförmågan skulle innebära en särskilt sällsynt
form av mänsklig intelligens torde för övrigt vara en tidsbetonad
övervärdering.
Även ur en annan synpunkt kommer de höga lönerna att motverka si;n
åsyftade effekt att bi;nda löntagaren fastare vid företaget och förmå honom
att göra si.lt bästa i dess tjänst. Det åtgår givetvis åtskillig tid och energi
att placera och förbruka en massa pengar för att inte tala om att en dylik
årsinkomst i många fall medför ett levnadssätt, som måste avtrubba
ansvarskänslan och arbetsförmågan.
Att de höga lönerna skulle stijnulera initiativkraften och befordra
arbetsförmågan är ett ödesdigert misstag. Björkman erinrar om, hur
Frederik Poulsen, när dessa problem för något år sedan diskuterades i
Danmark, påpekade, att »hela denna löneuppfattnijng ytterst bottnade i en
bristande arbetsmoralen inom bourgeoisien.»
Hela denna inställning förnekar den mänskliga ambition, som i arbetet
ser ett egenvärde, en social insats, som visserligen kräver en rimlig och
efter förhållandena anpassad lom men också därmed förbinder den ar-#
betande att troget och solidariskt göra sitt bästa. Denna inställning
förnekar själva arbetets moral, som i arbetet ser inte bara ett medel utan
också något av ett mål i sig självt, »ett vackert ting, som kan fylla
sinnet med glädje utan att lönens storlek blir huvudfaktor». Den glömmer,
att den bästa lönen ti;ll sist är arbetsglädjen.
Det förtjänar förresten påpekas som en beklaglig brist i vårt språk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
