Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - In- och utrikes 28. 11. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 In- och utrikes
därifrån skulle lia spritt sig, för att icke tala om alla de
näringsgrenar, som sekundärt med all sannolikhet ganska snart skulle få
ökad sysselsättning, såsom möbelindustrin etc. Och fölle
arbetslöshetssiffrorna skulle samhällets kostnader för de arbetslösa kunna
avsevärt minskas och därmed förmodligen också skatterna hållas
nere.
MAN GISSAR SÄKERT INTE FEL, om man förmodar, att
projekt om tvångsskiljedom i arbetstvister komma fram från mer
än ett håll, så fort riksdagen hunnit samlas. Man behöver inte
fördölja, att man på många håll inom arbetarklassen börjar få den
uppfattningen, att man här står inför ett område, där lagstiftning
icke längre kan undgås. Det behöver inte bli till arbetarklassens
nackdel, tvärtom kan det bli till dess fördel, men om man menar,
att det är lyckligast så länge en lagstiftning kan undvikas, kan man
bara hoppas, att man från båda sidor vill göra sitt bästa för att
bringa ur världen sådana missförhållanden, som ge anledning till
lagstiftning. Det bör vara allom klart, att ingenting kan mera
verksamt påskynda och stärka kraven än ett fortsättande av den
pågående konflikten, i all synnerhet om man visar så ringa vilja att
nå samförstånd, som man hittills gjort från båda hållen.
DET LÄR BLI SVÅRT NOG ÄNDÅ att utarbeta en budget, som
går ihop, utan att kostnaderna för arbetslöshetens bekämpande skola
hållas på en onödigt hög nivå. Det finns säkert roligare uppgifter
än att i en depressionstid skaffa inkomster för täckande av alla de
utgifter, som icke låta sig avvisas. Man må spara aldrig så på
löpande utgifter, söka undgå slöseri i varje som helst form, staten
ställes ända inför svårlösliga problem, då det gäller att åvägabringa
balans. Finansministern gör förmodligen rätt, om han inte alltför
mycket fäster sig vid den synbarligen endast politiskt motiverade
sparsamhetsagitationen, som icke vill eller inte förmår skilja på
utgifter och utgifter, som driver sitt spel utan ansvar och utan risk
att själv behöva ta något ansvar. Men verkligheten själv bjuder ett
hitintill. Skatterna kunna icke höjas hur långt som helst. De ge
mindre, då man kommer över en viss gräns och de motverka sitt
eget ändamål på en även lägre nivå. Man vinner föga på att tvinga
en inkomsttagare att inskränka sig för att en annan skall kunna leva,
det må vara aldrig så nödvändigt, att det sker i de fall, där nöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
