Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Bunin, Gorkij och Svenska Akademin. Av Victor Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag är förstås inte tolstojan. Men likväl är jag inte sådan som alla tro.
Jag vill att livet och människorna skola vara sköna och väcka kärlek och
glädje och jag hatar allt som lägger hinder i vägen därför."
I en saga om "gotsen" vid Dnjestr har Bunin funnit en symbol
för sin estetiska revolt mot fulhetens herravälde. Gotsen är en
variant av den ädle rövaren, som tar från de rika och ger åt de
fattiga. Vi få se honom i arbete en julnatt. Han bryter nattens heliga
frid, sitt eget fridslöfte när han får se — inte svältande fattiga men
en fattigstuga utan ljus i fönstren. Gotsen prövas, lider men
triumferar till sist i sitt höga kall att dela ut de rikas skönhet bland de
fattiga. Men så sker det blott i sagans värld.
I verklighetens värld vet Bunin av ingen försoning, ingen rättvisa.
Den enda dröm han kallar verklighet är en mardröm, där sovaren
fastlåst, isad, med hopsnörd strupe väntar olyckan som kryper upp
att betäcka sitt offer. Slemmig, krälande kommer maran. Om ändå
famntaget gåve döden! Levande döda, lik som kallna men inte ruttna
finner Bunin var han kikar genom en fönsterlucka eller gläntar på
en stugdörr i det heliga Ryssland.
Borgaren samlar pengar åt en hustru som aldrig älskat honom,
som visst inte hatar honom — hat är en alldeles för hel känsla att
passa i deras söndriga tillvaro — men som väntar, väntar: att livet
äntligen ska börja. Men det slutar: han dör, och så dör hon också.
Så är den ryske borgaren. Och adelsmannen?
Adelsmannen pantsätter sina helgonbilder hos borgaren, super
ensam hemma på gården, super med grannarna på hotellet i
guverne-mentsstan, super med flickorna på en bordell i Moskva, dit han rest
att se sin dotter stå brud, vill hänga sig men orkar inte utan tigger
lespengar hem.
Om det är adelsmannen, hur är då bonden?
Bonden, det är en varelse, utan "lycka, utan förnuft och utan
mänskligt ansikte", till namnet fri, men rotfäst i sitt elände. Man
kan finna honom vid en pöl utanför lagårn, den resandes törstiga
häst vill inte dricka det sjuka vattnet men bonden kunde — om han
bära hade bröd till drycken. Runt honom ligger den rika svarta
jorden utan gröda, marriden den liksom människorna.
Bunin är inte revolutionär, visst inte. Men den som vill veta,
varför den ryska revolutionen var en nödvändighet och en
välsignelse, han må läsa Bunin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
