Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 28 nov. 1933 - Litteratur - Sven Tunberg: Riksdagens uppkomst och utveckling - Carl Björkman: Om kravet på en ny svensk borgerlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626 Litt erätt†
komma verket lika bra om han icke fallit i striden helt ung. Hans
uppmarsch var lysande, Wäns kraft storartad och hans makt redan ganska
obestridd, då han föll för »ädla sår». Han gav riksdagen en mera
framskjuten plats eller sköt den framför sig, och även om syftet från hans
sida framför allt var att göra medtävlarna om makten mera späka låg
det nog även ett uppriktigt nationellt patos bakom ha(ns arbete.
Den svenska medeltidsriksdagens historia i belysningen av tidsskedets
politiska utveckling i övrigt är i prof. Tunbergs vårdade framställning
av stort intresse, och med denna första del av det stora venket om den
svenslta riksdagens öden genom tiderna är en stabil grund lagd för hela
den följande skildringen. Åsön.
Carl Björkman: Om kravet på en ny svensk borgerlighet. Wahlström &
Widstrand.
Författaren till »Borgerlig livssyn» har till trycket befordrat ett
föredrag med ovanstående titel. Han rör sig här så gott som uteslutande på
den politiska arenan och har skärpt sin kätterska kritik av högern ännu ett
par pinnhål. Ytterst märkligt är att bland medarbetarna i det
småborgerliga klasshatets organ framför andra träffa en sanningskär människa, en
gentleman.
Här erkännes nu utan omsvep att svenska’ högern är ett klassparti.
Förmodligen är detta förhållande obekant för större delen av högern
själv; fången i en utåtriktad verksamhet och ohågad för principiella
överväganden har man tydligen aldrig på den kanten känt något behov av att
försöka betrakta sig själv s. a. s. utifrån. Så har det till sist blivit så
att socialdemokratiska partiet, som syftar till tü möjligast klasslöst
samhälle, av högern skalles för klassparti, medan ju högern själv syftar till
klassamhällets konservering. En av förklaringarna till detta något
paradoxala förhållande är väl att socialdemokratin, åtminstone tidigare, väckte
borgerlig uppmärksamhet med sitt myckna teoretiserande om: klasskamp
och slikt. Högern teoretiserar inte, den arbetar i det praktiska.
Carl Björkman strider emellertid här temperamentsfullt för
småborgarnas — pinnebergarnas — sak. Dessa klämmas* hårt mellan sköldarna i
vår nya onda tid och Björkman är deras talesman. En nobel talesman.
Han har på nära håll sett sig led på högerns arma försök att överföra
skulden för ekonomiska kriser och alla andra olyckor i världen på
socialdemokrater och kommunister. Han betraktar, vilket nog inte är vanligt
på àllehandistiskt högerhåll, nazister såsom lika samhällsfarliga som
kommunister. (Farligare borde man väl säga ty kommunisterna inneha väl
aldrig sådan samhällsställning, att dekunna behärska samhällslivets trafiks
knutar och kunna inte heller lika lätt och behändigt åtkomma vapen som
sina bruna kumpaner.)
Författaren finner det orättvist art göra så stort väsen av
fattigvårdsbedrägerierna när man är så angelägen att tysta ned skatte- och
deklarationsskoj. Han återupptager i nya variationer sitt gamla tema om att
man hänger de små och låter de stora tjuvarna löpa. Han omnämner
flagg- och armbindelsdemonstrationer och gör den utan tvivel påkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
