Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 1, 26 dec. 1933
- Gunnar Reiland: Statstjänstemännens pensionsålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
STATSTJÄNSTEMÄNNENS
PENSIONSÅLDER
Av GUNNAR REILAND.
För närvarande är arbetslösheten en fruktansvärd verklighet icke
bara inom kroppsarbetarnas led utan även för den grupp
medborgare, som arbetat sig fram till examina vid universitet och
fackhögskolor. Att arbetslösheten i den omfattning, den nu har, till stor
del är en följd av en icke ändamålsenlig organisation av samhället,
torde även vara ett faktum, som nu erkännes av allt flera och flera
samhällsmedlemmar. Arbetsuppgifter saknas förvisso ej för någon,
det är den organisatoriska ramen, inom vilka de nu arbetslösa skola
få tillfälle att ägna sig åt sina arbetsuppgifter, som vi vänta på.
Men Rom byggdes icke på en dag. Och i väntan på vad som kan
komma, få vi reflektera på åtgärder, som i någon mån kunna bringa
oss ur nuets trista situation. Den åtgärd, som i det följande skall
diskuteras, kan dels i viss utsträckning minska arbetslösheten bland
intellektuella och dels föra oss fram till något, som vi ha rätt att
vänta av såväl det nutida samhället som framtidens.
Som det nu är, pensioneras högre statstjänstemän först vid 65 à
67 års ålder, en ålder, vid vilken den strävsamme arbetaren har rätt
att få vila. Ofta är också vid denna ålder arbetsförmågan så
nedsatt, att de mest krävande arbetsuppgifterna få lyftas från de äldres
skuldror och läggas på yngres utan att dessa få ett ekonomiskt
vederlag motsvarande det arbete de utföra. I många fall, där arbetets
art medgiver detta, få de äldres arbetsprestationer en byråkratisk
prägel, vilket ej de yngres skulle få i samma utsträckning. Den
nuvarande höga pensionsåldern bidrager sålunda ej till ett önskvärt,
fruktbärande samarbete mellan allmänhet och institutioner. Det är
— det torde väl alla vara ense om — ej någon förnuftig
hushållning, att jäkta åldringarna och låta unga, arbetsföra människor, som
hungra efter arbetsuppgifter, gå utan sysselsättning. Erkännes detta,
blir den frågan aktuell: hur skall man komma över från det
nuvarande tillståndet till ett sådant, där pensionering vid 60 à 63 års ålder
är det normala.
Svårigheterna härvid äro av tvåfaldig art. Det kommer att
medföra svårigheter för det allmänna att ordna den finansiella sidan av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 03:17:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tiden/1934/0034.html
