Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Otto R. Wangson: Bortglömda reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stigande tillströmningen till fattigvården har väl, frånsett den nu
rådande arbetslöshetskrisen, mer än en orsak. Den torde dock
mindre ha varit symtom på en ökad allmän pauperism än på
allmänhetens ökade förtroende for fattigvården. Nog äro väl stegen till
fattigvården ännu alltjämt tunga för de flesta — och väl är det ur
i vart fall samhällsekonomisk synpunkt — men de äro icke,
gudskelov, dödsförskrämda längre. Fattigvården börjar betraktas som en
hjälpare i nöden, visserligen lite gnidig och butter och sträng i sina
krav på uppriktighet, men inte helt utan hjärta.
För denna alltjämt pågående utveckling får man inte blunda då
man går till en diskussion om de bästa samhälleliga hjälpmetoderna.
Man skall inte längre utan vidare ställa fattigvården i skamvrån,
bl. a. därför att man då på samma gång ställer dit också alla de
tiotusenden, som behöva anlita dess hjälp. Jag skulle t. o. m. våga
ifrågasätta om det inte vore anledning att utifrån sakernas här
berörda nya läge ta upp hela socialhjälpskomplexet till en
förutsättningslös, ny utredning.
Emellertid, det är en annan historia, som Hjalmar Söderberg
brukar säga; det blir kanske också tillfälle att i annat sammanhang
komma tillbaka till detta principspörsmål. Vad som här skulle sägas
— och sägas med visst eftertryck — är att man icke under sina
bemödanden att på andra vägar än fattigvårdens lösa de aktuella
och brännande folkförsörjningsfrågorna får glömma bort att
fattigvården dock, trots allt, fortfarande är huvudformen för samhällets
hjälpverksamhet och därför värd en särskild uppmärksamhet i denna
tid, då alla samhälleliga hjälpresurser behöva anlitas till det yttersta.
Och en inventering på detta område skall snart ge vid handen,
att allt ingalunda är väl beställt. Det kan visserligen sägas, att det
i alla moderna kultursamhällen är en oskriven lag, att ingen får
gå under av brist på det nödvändigaste, och visst är väl Sverge
ett tämligen modernt kultursamhälle. Men att svälta, frysa och
fara illa, det är en fullt laglig traktering i detta land. Och det
må naturligtvis vara hänt beträffande individer, som av födsel eller
ohejdad vana sky inte bara regelbundet arbete utan också över huvud
ordnade förhållanden och framför dessas glanslösa nödtorft föredra
landsvägarnas och storstadsgatornas diogenestillvaro.
Värre, långt värre är att skötsamma, strävsamma, hyggliga
människor i vårt land av samhället — detta moderna kultursamhälle! —
lämnas utan hjälp, hur mycket nöden klappar på dörren. Om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
