Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 26 dec. 1933 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 Nat Ellgar
utstrålade, efterlyses i Banken. Det är en tidnings försäljares gång
mot stjärnorna, fast han slutar mindre som finansstjärna än som
finanshaj. Vi bli presenterade för några bankchefer och ministrar,
en stollig bankdirektörsfru, en ännu stolligare bankkassör, dennes
väninna, m. fl. Ett färgstarkt galleri, mestadels mycket lätt
psykologiskt och fysionomist skisserat.
Banken är ett stycke, som hänger på utförandet. I det här fallet
först och främst på huvudfiguren, vilken omöjligen kan förbigås i
det här sammanhanget. Gösta Ekman uppträdde så tillvida själv
som författare, som hans sceniska hokus-pokus mer var hans egen
uppfinning än Verneuils. Han gjorde av rollen en scenisk pastiche,
ett teatraliskt kåseri, vars text och ton han själv får ta ansvaret för.
Flickan från Arles på Operan med Dramatens skådespelare blev
en angenämare upplevelse än man vågat hoppas. Verkliga skälet
varför stycket ges är Bizets härliga musik. Utan den hade Alphonse
Daudets L/Arlésienne aldrig kommit till uppförande ens nu. Genren
är nämligen urmodig. Daudet var visserligen naturalist, men han
var först och främst sydfransman, provençalare. Han kom från det
älskvärda, soliga Södern, där man ger löften, som aldrig infrias
och som icke behöva infrias.
I sydfransk miljö spelar Flickan från Arles. Den unga pojken
i stycket har blivit förhäxad av den gåtfulla flickan från Arles,
som man aldrig får se på scenen men så mycket mer ana sig till.
Den tragiska upplösningen kommer som ett furioso, redan i Daudets
drama en musikalisk effekt. Allting blir så naturligt förklarat, så
förnuftigt bevisat, att man tycker det måste gå på detta sätt och
inte annorlunda. Den av kärleken besatte, som från sin vindskupa
stirrar mot ljusen i Arles, mot ett fantom, ett fantasifoster, måste
till slut bli denna kärleks offer.
Dramaten fann på sitt höstprogram också plats för en lätt och
elegant pariskomedi, Damen i vitt, av f. d. sufflören Marcel Achard.
Han är liksom Daudet sydfransman. Han är spirituell och habil
och kan framför allt konsten att snickra ihop spelbara pjäser. Man
får emellertid inte ta honom för ytligt och frånkänna honom djupare
avsikter. Han tillhör efterkrigsdiktarna och under hans galliskt
kvicka stilkonst finns både bitande ironi och desperat bitterhet.
I Damen i vitt har Achard vågat sig på experimentet att flytta
en av akterna, den andra, 20 år tillbaka i tiden. Det är att utmana
filmen på dess egen mark. Så mycket farligare i ett stycke, där
tidens och rummets enhet annars strängt iakttages. Eget nog slog
denna andra akt mest an. Dräkter och dekorationer voro nämligen
träffade på kornet.
En ung dam står i begrepp att gifta sig med en betydligt äldre
gentleman, gammal kumpan till hennes far och — som sedermera
visar sig — älskare en gång åt hennes mor. Förbindelsen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
