Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1934 - Otto R. Wangson: Bortglömda reformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det står mycket riktigt — och mycket vackert — i
fattigvårdslagen, att fattigvårdsstyrelsen åligger att "ombesörja, att den, som
vistas inom samhället och finnes vara i behov av fattigvård, erhåller
sådan". Där göres icke undantag för någon, och där säges icke ett
knyst om hemortsrätt. Men stadgandet, liksom fattigvårdslagen över
huvud, ställer de arbetslösa utanför samhällets hjälpplikt.
Fattigvårdslagen påbjuder ingalunda kommunerna att hjälpa alla
nödlidande, endast vissa kategorier av dessa (barn och arbetsoförmögna).
Beträffande de övriga medger lagen endast helt nådigt, att
kommunerna, om de så vilja, få bringa hjälp och överlåter helt åt
kommunerna att själva bestämma om och i vilken utsträckning de skola
etablera någon hjälpverksamhet. Denna är alltså "frivillig".
Är detta förhållande längre värdigt vårt kultursamhälle? Är det
icke tid — och hög tid — att principen om samhällets hjälpplikt
mot alla oförskylt nödlidande nu äntligen lagfästes. Det är sant, de
allra flesta kommuner ha i dessa tider känt sin plikt och i största
utsträckning, i mån av förmåga, fullgjort den. Minst av allt är
emellertid denna omständighet något skäl mot att de nödlidandes rätt till
hjälp inskrives i fattigvårdslagen. Det ger endast kravet härå ökad
styrka. Om alla kommuner verkligen fullgöra sina moraliska
skyldigheter mot de arbetslösa i fattigvårdslagens anda, så kommer ju
lagstadgandet endast att bekräfta och fixera vad som redan är. Om
åter några kommuner undandraga sig sina förpliktelser, så är det
bara ännu ett skäl att lagfästa dem. Ty staten kan icke tillåta, att
dess medborgare blottställas för sådan nöd att deras fysiska och
andliga hälsa undergräves. Det är ju även dess sak att se till att
fattigvårdens hjälpverksamhet bedrives effektivt och enhetligt.
Så är för närvarande icke fallet. Det har redan ett par gånger
anmärkts, att understöd till arbetsföra arbetslösa, som vistas i en
kommun och ha hemortsrätt i en annan, såsom regel ej lämnas. Ha
de minderåriga barn, få dessa fattigvård (enligt 1 §), men då
föräldrarna icke få någon och alltså äro hänvisade att snylta på
barnens understöd, blir hela familjen lidande. — I ett ganska stort antal
kommuner lämnas ungkarlar utan hjälp; de få klara sig så gott de
kunna, vilket är dåligt nog för de flesta. Och i åtskilliga kommuner
hjälper man de arbetslösa inte alls eller i hög grad ofullständigt.
Någon statlig kontroll på denna hjälpverksamhet finnes icke. Varje
kommun bestämmer själv grunderna för ifrågavarande verksamhet.
De nödlidande få tacksamt nöja sig med vad som slänges till dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
