Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1934 - Sven-G. Lindquist: Folk och arbete i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLK OCH ARBETE I ITALIEN
Av SVEN-G. LINDQUIST.
Den fascistiska regimen i Italien har alltsedan sin tillkomst 1922
ivrigt sysselsatt sig med det svårlösta problemet, hur man skulle kunna
åstadkomma en folkökning som säkerställde landets
stormaktsställning utan att draga med sig den arbetslöshet, vilken stormakterna
i gemen ha att kämpa mot.
I ett tal i deputeradekammaren den 26 maj 1927 förklarade
Mussolini fascismens inställning så: "Jag påstår, att den
demografiska makten inte är någon grundval utan en förutsättning för
politisk och därmed även ekonomisk och moralisk makt för nationerna.
Alla nationer och alla riken betrakta en tillbakagång i
födelsesiffrorna som ett tecken på dekadens. Om vi vilja förstå något av det
som skett i europeisk historia under de senaste femtio åren, så låt
oss se på födelsetalen: Frankrike har sedan 1870 ökat sin
folkmängd med 2 miljoner, Tyskland sin med 24 och Italien sin med
16 miljoner. För att nå ett verkligt betydelsefullt inflytande måste
Italien under senare delen av detta århundrade ha en befolkning på
åtminstone 60 miljoner. Ni frågar mig: hur skall landet kunna
föda denna folkmängd? Samma argument användes förmodligen
också år 1815, då Italien hade en folkmängd på 16 miljoner. Också
då höll man det för omöjligt att på samma territorium och på en
oändligt mycket högre levnadsstandard försörja de fyrtio miljoner,
som nu leva i Italien." (Cit. efter Rocco.)
Man måste förstå denna Italiens inställning till utrikespolitiken
för att få en riktig bakgrund till bedömandet av den interna;
"utrikespolitiken är enligt min mening", sade Mussolini 1924, "ända
viktigare än inrikespolitiken". Problemet för Italien har inte varit
att höja och förbättra folkets levnadsförhållanden, det har varit
att genom folket tillfredsställa en mans ärelystnad, att återupprätta
en romersk tradition som begravts under folkvandringstiden.
Diktatorn har ansett det nödvändigt att folket förökar sig, alltså: Folk,
föröka dig! — Men om en stark polismakt kan skapa "lugn och
ordning" i landet, en folkökning kan den inte pressa fram.
Diktatorns bud äro maktlösa, * och i förtvivlan skriva hans adjutanter
om Italiens dekadens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
