Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Den österrikiska socialismens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medlemmarna av skyddsförbundet i Bruck, Steyr och Linz, i
Floridsdorf, Ottakring och Simmering kämpade som lejon, nej, de
kämpade såsom man icke kämpar för av månadslön dold plikt utan för
en idé. Arbetslösa, undernärda, utsatta för anfall från haubitser och
tanks från en skrupelfri fiendes sida, utan motsvarande
försvarsmedel, kämpade de liksom hjältarna vid Thermopylae en gång. Dessa är
det, som räddat den österrikiska internationalismens ära.
Men få av dem visste att de stodo på förlorade poster. Kanske
icke därför, emedan de objektiva förutsättningarna för
arbetarklassens seger på förhand saknades. Under två dagar var regeringens
läge mycket kritiskt, och det visade sig till mångas överraskning att
den totala, av frivilliga formationer förstärkta statliga exekutiven
hade all möda att klara ett par tusen skyddsförbundsmedlemmar.
Utan det i ett borgarkrig oerhörda att använda artilleri mot
bostadshus, hade den uppenbarligen icke kunnat reda sig.
Men det var blott ett par tusen, som kämpade, och detta fällde
utslaget. Inom några stora proletära distrikt i Wien, ja i hela
förbundsländer, deltog skyddsförbundet över huvud taget icke i striden.
Det uppbådades alls inte eller häktades motståndslöst, till en del
beroende på att det saknade vapen. Detta berodde i sin tur i de
flesta fall på att skyddsförbundets ledande funktionärer, som kände
till vapnens gömställen, ett par dagar tidigare häktats eller också icke
vågade utlämna dem på eget ansvar. I dessa fall äro de yttre
orsakerna till det militära nederlaget tydliga. Det krassaste exemplet
har man från Brigittenau i Wien, vars skyddsförbundsmedlemmar
overksamma måste åse hurusom militär oavbrutet transporterades
över Donaubron mot det kämpande Floridsdorf. Det ger också
anledning till eftertanke att i en rad av de röda högborgarna, särskilt
i Wiener Neustadt och S:t Pölten, vilka behärskade de båda
viktigaste tillfartslinjerna, nästan ingen rörde sig, utan arbetarklassen,
inklusive skyddsförbundet, förblev nästan passiv.
De kämpande skyddsförbundsmedlemmarna voro utan varje
förbindelse med varandra. I många fall marscherade starka,
välbeväpnade avdelningar mot strategiskt viktiga punkter och vände om i brist
på order, översikt och upplysningar, varefter dess medlemmar var
för sig häktades. Hela underrättelseväsendet, däri inbegripet radion,
förblev i regeringens händer, vilken därigenom hade möjlighet att
genom falska meddelanden om läget och lögner om ledarnas flykt
kunna öva inflytande icke blott på den offentliga meningen utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
