Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Den österrikiska socialismens öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också på skyddsförbundets kampmoral. Ty skyddsförbundet hade
intet underrättelseväsen (med berömvärt undantag för ett
wienerdistrikt).
Trots allt hade kanske ett framgångsrikt motstånd och måhända till
och med en utvidgning av fronten till andra delar av arbetarklassen
och därmed en militär seger varit möjlig, om aktionen kunnat hållas
igång ännu två till tre dagar. Många tecken tyda på att delar av
den statliga exekutiven, framför allt förbundsarmén kanske icke rätt
länge varit villig att medverka i den fascistiska förintelsekampen mot
arbetarklassen. Men att skyddsförbundet icke höll ut dessa två dagar
utan efter hjältemodig kamp inom kort tid måste uppge de punkter,
där motstånden gjordes, berodde i första hand därpå att den
nödvändiga och ofrånkomliga förutsättningen för en militär aktion,
nämligen generalstrejken fullständigt misslyckades.
Visserligen stodo Wiens spårvägar stilla, men för övrigt lyckades
inte en gång elektricitetsstrejken. De andra kommunala företagen,
framför allt gas- och vattenverk, arbetade vidare. Man tog största
hänsyn till dessa anläggningar. Av de privata företagen strejkade
endast en del. I landsorten berördes över huvud taget viktiga
industricentra inte alls av striden. Och vad som var ännu viktigare: post
och järnväg fungerade nästan ostört. Då det efter tre dagar visade
sig, att strejken trots de militära striderna icke vidgades utan snarare
tvärtom — det var huvudsakligen unga arbetslösa som kämpade —
bröts hastigt skyddsförbundets motståndskraft.
Men varför misslyckades utvidgningen av den militära aktionen
och varför misslyckades framför allt generalstrejken? Det kan man
blott förstå, om man känner det helas förhistoria. Generalstrejken
misslyckades, emedan den — aldrig utropades.
Det finns ingen dummare lögn än den, som sprids av de
österrikiska fascisterna, att ett knippe radikala ledare hetsat de präktiga,
sansade arbetarna till uppror. I verkligheten rörde sig sedan många
månader hela diskussionen inom partiet därom, om man överhuvud
av de gamla ledarna kunde vänta avgörande handlingar, ja, någon
som helst aktivitet mot den långsamt men säkert frambrytande
regeringsfascismen. Medan missmodet otvivelaktigt ökades hos de
politiskt inaktiva bidragsbetalarna, tilltog samtidigt radikaliseringen inom
den skolade och aktiva eliten, framför allt inom skyddsförbundet
och i "Jungfront". Klarare uttryckt höll man med hänsyn till
fascismens ovillighet att ge efter och dess "totala mål" alltmer för givet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
