Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 22 mars 1934 - Litteratur - N. Ahnlund: Sveriges riksdag. Förra avd. III. Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
N. Ahnlund: Sveriges riksdag. Förra avd. III. Ståndsriksdagens
utdaning 1592—1672. 111. 15:— kr.
I ett föregående nummer av Tiden har första delen av det stora verket
om svenska riksdagens historia anmälts. Ett andra digert arbete
tillhörande förra avdelningen, riksdagens historia intill 1865, föreligger sedan
någon tid, nämligen Nils Ahnlunds Ståndsriksdagens utdaning 1592—
1672, ett arbete om nära 600 trycksidor.
Författaren skildrar först riksdagens brytningstid efter konung Johans
död, då hertig Karl målmedvetet framträdde och hävdade på samma gång
sitt eget regemente och folkrepresentationen. När reformationstidens
århundrade slöt försiggingo stora brytningar inom landet. Konung
Sigismund föredrog som känt att vistas i Polen och lät sitt svenska arvrike
gå sig ur händerna. Hertig Karl var dock en för klok politiker för att i
förtid framträda med aspirationer på kungamakten, och när han mottog
kronan var det på en enhällig önskan av ständerna. Under tiden hade han
som folkledare och folktalare bringat de lägre stånden till en vida större
målmedvetenhet i rikets styrelse än de tidigare ådagalagt. Han
sammankallade flitigt riksdagarna och var ytterst angelägen om att få dem
representativa. Han framgick icke ett steg utan med rikets ständer, men han
styrde och dirigerade dem med kraft. Han efterlämnade visserligen en
folkrepresentation, som fortfarande var ganska oreglerad, men ständernas
självkänsla hade dock vuxit betydligt under tiden. Från 1594 till 1611
höllos icke mindre än 16 riksdagar och med alla sina slitningar
inneburo de, säger historikern, en samlad fostran för nationen.
Gustav II Adolf! fullföljde arbetet på art organisera ständerna, men
även denne begåvade furste förstod att väl hävda sin egen mening vid
ständermötena. Han erhöll redan före sin myndighetsålder en verklig
auktoritet och hade föga svårigheter att vinna ständernas bifall till sina
propositioner.
Som riksdagens egentliga organisationstid betecknas perioden 1611—
1634, under Gustav Adolf och Axel Oxenstiernas ledning. Den store
rikskanslerns kraftfulla ledning under Kristinas omyndighetstid
betecknade som bekant ett bestämt adelsvälde, men vid mijtten av 1600-talet
gingo de ofrälse stånden fram till angrepp mot adeln, som under Kristinas
tid erhållit alltföü frikostiga privilegier. Ståndsstriderna utvecklade sig
till parlamentariska preludier under 1660—1672 och ständermakten
emanciperade sig under Karl XI :s förmyndare. 1655 kom den stora reduktionen
under Karl XI, bondekungen.
Riksdagsskicket under det skildrade skedet göres i en rad kapitel till
föremål för en! omfattande studie. Författaren redogör för val,
representationsformer och arvoden, för kallelserna och riksdagsbesluten,
ståndens organisation och skaplynne samt förhållandet mellan regering och
ständer.
Åsön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
