Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 juni 1934 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TE ÄTER
Av NAT ELLGAR.
Giraudoux’ Amfüryon på Dramaten lever på sina specifikt franska
kvaliteter. En frisk respektlös ton, en handling, lätt som fjärilslek,
en dialog, uddig, vitsig, elegant, som ett luftigt svep frasande siden
—• hela anrättningen ett feeri av glittrande solreflexer. Riktigt
njutbar för germaner är sådan dramatisk glace-souf flé inte. De mest
utstuderade finesserna och den delikataste ironin varken uppfattas eller
uppskattas. Det klingar mer sökt än utsökt. För det lätta,
bekymmer slösa, skenbart ytliga, höra vi icke de betydelsefulla djupare ting
Giraudoux trots allt har att säga. Hans Amfitryon är, utom
kärlekslyrik, också en roande social satir.
Innehållet är snart berättat. Allfader Jupiter nedstiger, gripen av
ohejdad passion för jordiska mönstermakan Alkmene, till
människornas värld för att göra den sköna sin uppvaktning. Förvecklingarna i
samband med hans mycket nonchalanta uppträdande hos henne i
maken Amfitryons gestalt upptaga tre roliga och oroliga akter.
Att göra ett njutbart modernt teaterstycke på denna saga låter
farligt. Men fransosen Giraudoux kan sin teatergrammatik och har inte
för ro skull hittat just detta ämne. Inte mindre än 37 författare ha
tidigare behandlat det: något pionjärarbete är hans "Amfitryon 38"
sannerligen inte. Av föregångarna ha tydligen Kleist och Molière gett
Giraudoux vissa impulser.
Man har diskuterat detektivromanens litterära berättigande. Efter
åskådande av mr Anthony Armstrongs Tio minuters alibi på
Folkteatern torde man emellertid inte behöva diskutera detektivpjäsens.
Armstrong har roat sig med att konstruera upp för oss det
"fulländade brottet" (perfect crime). En fattig men skicklig advokat har
en fästmö, som förälskat sig till vänster i en sydamerikansk
äventyrare, en vit slavhandlare, bandit, spetsbov av värsta sort, och hon
kan av ingenting förmås att lämna honom. I stället låter hon
passionerat förmå sig att enleveras av honom till Paris — för vidare
befordran. Advokaten erbjuder äventyraren en större penningsumma
för att friköpa fästmön men förslaget är en skenmanöver för att vinna
tid och förhindra resan. Då planen icke lyckas, skjuter han ned
uslingen — sedan man på scenen fått bevittna först mordets
genomförande i drömmen, därpå det verkliga mordet. Ett brottmåls förhör
avslutar det sprängladdade stycket.
Det bästa betyget för såväl pjäsen som utförandet är de på ett par
håll framkastade farhågorna för kriminell smitta. Det är i själva
verket alis inte uteslutet, att brottsliga tendenser kunna väckas och
uppammas i ett fall som detta. I detta stycke har dessutom brottet
karaktär av samhällelig välgärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
