Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 26 sept. 1934 - Frans Severin: Vid en historisk vändpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intrycket, att vi ha lämnat den epok av relativ tolerans, som utmärkt
tiden efter 90-talet, och inträtt i den andra epoken för den
borgerliga världens anlopp mot fackföreningsrörelsen. Mer eller mindre
medvetet är givetvis detta anlopp riktat mot hela arbetarrörelsen,
Det synes emellertid förefinnas en mycket betydelsefull skillnad i
90-talets borgerliga strid mot fackföreningsrörelsen och den
nuvarande. I grunden nåddes nämligen aldrig någon borgerlig samling
under 90-talet i denna strid. Arbetsgivarna voro självfallet
motståndare till fackföreningsrörelsen. Politiskt befann sig på samma
linje den grupp — högern — som närmast ansåg sig böra giva
uttryck för arbetsgivarnas mening. Det borgerliga frisinnet som
förnämligen torde ha omfattat medelklassen stödde däremot inte denna
kamp. Där det inte aktivt understödde arbetarna förhöll det sig
neutralt såväl i riksdag som i press. Men det är lätt att finna
exempel på män ur det borgerliga frisinnet, som aktivt togo del i
arbetarorganisationernas strid för sin existens och för en förbättring av
förhållandena för arbetarklassen. Män sådana som Anton Nyström,
vilken synes ha varit direkt behjälplig vid de första
arbetarorganisationernas bildande, Sven Adolf Hedin eller Knut Wicksell, som ehuru
aldrig socialister voro varmhjärtade förkämpar för arbetarklassen,
samt många andra, äro uttrycket för den radikala borgerliga
opinionens ställning under denna tid. På samma sätt fanns i den
frisinnade pressen många, som hellre drog en lans till arbetarklassens och
fackföreningsrörelsens försvar än till anfall mot den.
Det kunde onekligen ha sitt intresse att spekulera över
förbindelserna mellan de allmänna strömningar, som man brukar
sammanfatta under benämningen 80-talsradikalismen, och denna frisinnets
sympati för arbetarrörelsen. Jag skall emellertid avstå därifrån.
Ty alldeles oavsett 80-talsradikalismens uttryck för en kulturell
brytningsperiod torde man enkelt kunna betrakta det borgerliga frisinnets
sympati för arbetarrörelsen såsom utslag för en rättskänsla, som
fann arbetarklassen vara den svagare och förtryckta parten, vilken
snarare behövde moraliskt och ekonomiskt stöd i sina egna
strävanden att materiellt och kulturellt höja sig, än motstånd från dem, som
förhållandena hade placerat på samhällets solsida.
Det är i denna allmänna inställning som en förändring
otvivelaktigt har inträtt. Visserligen deklarera alltjämt de frisinnade
tidningarna och politikerna, att de intet ha emot fackföreningsrörelsen;
dessa deklarationer återfinnas för övrigt även i högerpressen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
