Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 22 nov. 1934 - Victor Svanberg: En analytisk diktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ANALYTISK DIKTARE
Av VICTOR SVANBERG.
Måste en diktare vara dum?
Det tycks vara en allmänt utbredd uppfattning/att han åtminstone
bör akta att visa sin intelligens i sina verk. Han kallas då cerebral,
och han sägs sakna ursprunglighet.
Om nu denna förkastelsedom uttalades blott av sådana ljusets
fiender, som i alla tider skytt tanke och klarhet, emedan tanke och
klarhet skulle rubba deras herravälde, så vore ingenting annat att
säga om deras förebråelse än att dumheten alltid förlorar i längden.
Schiller var en cerebral diktare — eller abstrakt som man då sade —
men genomträngde under ett århundrade ett helt folks känsloliv.
Ibsen var en cerebral diktare men gav lösenordet åt sin samtids
djupaste livsproblem tvärs över länders och världshavs gränser. De
reaktionära av årgång 1789 ville ej begripa Schiller, de reaktionära
av årgång 1871 gjorde sig döva för Ibsen, men diktarens torpedo
sprängde deras gamla ark ända.
Betänkligare är, att i våra dagar radikaler fördöma tankediktning
minst lika mycket som konservativa göra det. Det är illa att
konservativa göra diktaren till en leverantör av tanklös "stämning". Men
det är mycket värre att radikaler göra diktaren till en registrator av
undermedvetna jordskalv. Bygdemåls dikten, som läsaren njuter
utan att få mening i, är ett oting, men jag ser inte, varför
surrealistisk obegriplighet skulle vara värdefullare.
Sedan man enats om att reducera diktarens funktion till att
producera eller reproducera känslovibrationer, saknar man idéer och söker
efter dem på annat håll, hos essäisten och den halvpopulariserande
vetenskapsmannen. Man påstår, att diktarna upphört att leda
kulturutvecklingen — och så har man själv gjort allt för att driva honom
bort från ledningen.
Denna vacklan mellan förakt för idéer i konsten och vördnad för
de konstlösa idéerna har markerats under årets diskussion om det
litterära nobelpriset. Å ena sidan yrkas, att prisets rayon borde
vidgas att omfatta humanistiska vetenskapsgrenar, emedan bland
deras representanter mera betydande idébärare äro att finna än bland
diktarna. Å andra sidan kritiserar man att priset tilldelas diktare,
som syssla med idéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
