- Project Runeberg -  Tiden / Tjugosjätte årgången. 1934 /
597

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12, 22 nov. 1934 - Victor Svanberg: En analytisk diktare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

En analytisk diktare 597

att roa enkla själar med den enkla läran, att livet är enkelt. Man
får vara tacksam mot den som vill och kan använda de enkla medlen
till att oroa de enkla själarna med insikten, att livet är ganska
invecklat. Det har Pirandello kunnat och velat.

Med en enkelhet, som kommer nära det geniala, har Pirandello
givit gripbar gestalt åt upplevelsen av själslivets föränderlighet i ett
drama som han kallat För att skyla sin nakenhet. Det är här icke
nog med samhällets lögner, icke med konstens lögner, det gäller här
den lögn, som individen ljuger inför sig själv. En ung kvinna har
velat ta sitt liv och har som motiv angivit, att en man som hon
älskat, svikit henne. Hon räddas, mannen kommer och vill gottgöra.
Men hon vill1 inte ha honom. Hon älskar honom inte längre. Hon
hade bedragit honom medan hon ännu trodde, att han var henne
trogen. Hon lät först ta sig av sin husbonde, sedan av en okänd
man. När hon andra gången bjudit ut sig på gatan, tog hon gift.
Varför ljög hon inför döden? Inte för att vinna något, inte ens
hämnd. Hon ljög "för att skyla sin nakenhet". Hon dolde sig själv
för sig själv.

En i dramat medspelande författare bevittnar den andliga på- och
avklädnadsproceduren och ger en kommentar, vari Pirandellos
skepsis drivits till paradoxens gräns. Verkligheten, säger han, är sådan
vi uppfatta den. Det finns yttringar av livet, ständigt växlande, och
tankar om dessa livsyttringar, lika växlande som de. Och när dessa
tankar upphöra, upphör verkligheten att finnas. Han slutar: "Jag
tror inte på verkligheten." Det är en relativitetsteori för själslivet.

All relativism upphäver förr eller senare sig själv. Gör man till
en Iag för själslivet att vara föränderligt, överraskande, laglöst, så
kan själslivet lätt gäcka sin lagstiftare genom att — lagbinda sig.
Det kan komma med den förändringen att det stabiliserar sig. Det
kan överraska med att bli sig likt, en tid åtminstone. Det är
möjligt att vi just nu gå mot en sådan stabilisering. Om så är, må man
hoppas, att de former framtidens människor välja åt sin vilja till
ordning, bli effektivare än de klumpiga polisregler och de stela
teaterroller, som antingen dämma livets lugna lopp eller sprängas av
stormfloden. Deras meningslöshet föraktade Pirandello och bejakade
hellre formlösheten.

För en hemlös generation av européer har hans själsanalys och hans
relativism varit sanning. Det räcker för att förtjäna ett Nobelpris.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 03:17:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1934/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free