Print (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 Stefan Oljelund
har arbete, har heller ingen köpkraft. De människor äro inte många
som ärvt pengar eller ha möjlighet att utan arbete förfoga över
köpkraft.
Enda metoden att skapa ny köpkraft är att utöka antalet
arbetstillfällen. Att dela med sig av det arbete som redan finns är blott en
maskerad form av inkomstfördelning. När man kräver, att arbetare
skola gå med på denna fördelning, står det visserligen i
överensstämmelse med talesättet, att den fattige måste hjälpa den fattige,
men icke desto mindre är det att börja i fel ända. Riktigare är väl
att taga där det finns och lägga till där det fattas. Vad här sagts
innebär ej att arbetstidsförkortning under alla omständigheter är av ondo.
Det finns kulturella, hygieniska och andra allmänt humana skäl för
kraven på kort arbetstid, men den kan då icke förbindas med
lönereduceringar. Förutsättningen för ett högre kulturliv är högre
inkomster. När arbetstidsförkortningen motiveras på detta sätt är
det ett uttryck för en förvissning att samhällets rikedom och
produktionsförmåga nått så långt, att man utan att behöva gå tillbaka i
välstånd kan reducera arbetstiden. Arbetstidsförkortningen kommer
då som en följd av välstånd, icke som en följd av nöd. Inom vissa
högt rationaliserade industrier kan det förhållandet råda att
arbetstiden kan förkortas med bibehållen eller ökad löneinkomst. En
sådan sak bör i så fall bli föremål för särskilda undersökningar.
Att framföra arbetstidsförkortningen som ett allmänt samhälleligt
ekonomiskt program är däremot att med berått mod öka fattigdomen
och nöden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
