Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1, 11 jan. 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Nat Ellgar
åkommor av här antytt slag. Hans slutargument med örfilen är
visserligen litet rustikt och publikfriande men handpåläggning måtte vara
i nutidsfolks smak av den frenetiska applåd att döma, som utlöste
numret.
Natt över havet på Komedi-teatern är ett både lovande och levande
förstlingsverk för scenen av skalden Harry Blomberg. Dialogen
klingar befriande litet litterär för en debutant. Det riktiga
scenspråket kan inte Blomberg ännu, longören ligger på lur, men mäktiga
scener intensivt liv ha sammanpressats i det korta, dramatiskt
spräng-laddade stycket. Skickligt balanserar författaren konflikten på
randen av en avgrund och gör i det sista en elegant överhalning för
att rädda happy end.
En svensk biologidoktor har för vetenskapliga undersökningar slagit
sig ned på en valstation i Nordatlanten, där sällskapet, utom några
enkla fiskare och skutskeppare, består av stationsföreståndaren
kapten Stensrud. Medan vetenskaparen är ute på några dagars
expedition i ödebygden, komma valfångarkaptenen och vetenskapsmannens
hustru, som även vistas där, under fund med att de älska varann.
Forskaren återkommer just i det psykologiska ögonblicket, d. v. s. en
aning senare men inte för sent, förstår hur landet ligger mellan
kaptenen och hustrun, och tvingar fram en uppgörelse, slutande med att
alla skiljas i sämja.
Som man förstår är det innehållet, dialogen, sättet varpå det sägs,
som skall göra det i detta en-dimensionala triangeldrama. Stycket
ger största behållning som läsdrama men för att vara debutarbete
måste det anses som ett av de intressantaste svenska försöken i
reson-nörsdramestil. Stycket för Didrings "Elna Hall" i tankarna.
Benämningen bolsjevikdramatik passar inte illa in på Sean O’
Casey’s Innanför Grindarna på Vasan. För att begripa meningen med
detta måste man lära sig att icke skilja sak och person. Ty detta
teaterstycke är nära hundra procent 0’Casey men mycket få procent
verklig samhällsskildring: efter surrealism, d. v. s. överrealism, har
kommit under-realism. Aldrig har man fått en obehagligare
påminnelse om att dramatiskt författarskap understundom är detsamma
som fri utlösning av galna idéer, smutsiga komplex, sjuka fantasier.
"Ideella" utdunstningar äro inte alltid av behagligaste slag och O’
Casey’s andedräkt är den värsta vi hittills känt i offentligt uppförd
dramatik.
Det dramatiska uppslaget är briljant. Den engelska parklokaliteten
ger bakgrund åt ett brokigt galleri: en katolsk biskop med
vidhängande förmanande syster, en trädgårdsmästare med erotiska griller,
två arbetslösa parklogerare, en ateist, en ungdomlig skald,
deklamerande ryslig poesi, en gatflicka, en snobb i ridbyxor, flanerande
ungdom, politiska talare, frälsningsarmén, dagdrivare i skilda kulörer.
Att träda upp alla dessa på en röd, blodröd, dramatisk tråd erfordrar
icke heller ett sprakande geni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
