Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1 febr. 1936 - Falkenberg, Albert: Världskris, världsfred och jordreform
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världskris, världsfred och jordreform
109
slag. Frågan drogs undan partistriderna. Den 28 maj 1916 fattade
tyska riksdagen enhälligt beslut i frågan. Demaschke frågar "hur
den tyska utvecklingen skulle ha gestaltat sig, om vi haft en
statsman, som upptagit denna av alla partier och yrken understödda
tanke och medvetet ställt den i inrikespolitikens medelpunkt.
Kyrkofurstar beslutade sig för praktiska jordreformer. De fria
fackföreningarnas generalkommissariat beslöt på förslag av Karl Legien
enhälligt ansluta sig till huvudutskottet för att bereda egna hem åt
soldaterna. Men det stannade därvid; inom regeringarna fortsatte
man förhandlingarna utan resultat. Snart nog stötte man på
motstånd från "Schutzverband für Bodenbesitz" som förklarade sig som
motståndare till alla jordreformer. Dess "Gesamtpresidium"
förskansade sig bakom den förevändningen, att egnahemsrörelsen "måste
respektera den goda tyska rätten och icke ersätta den med en sämre
rätt, sådan som jordreformatorerna önskade." Och vilken rätt var
det, som dessa jordreformatorer önskade? De förkastade en
oinskränkt expropriation av godsen till förmån för de hemvändande
soldaterna. Men "skyddsförbundet" ville ha möjligheter till privat vinst.
Denna tanke lade sig förlamande över hela utvecklingen;
godsägar-intresset hade av kapitalistiska skäl stämplat jordreformivrarnas krav
som "sämre rätt".
Men bland de kämpande soldaterna hade egnahemsrörelsen väckt
nya förhoppningar till liv. Damaschke kallades till Hindenburg i
stora högkvarteret. Efter ingående överläggningar kungjorde
Hindenburg den berömda proklamationen av den 16 december 1917, vari
det bl. a. heter: "Fosterlandet skall förhjälpa envar, som vill leva
av hederligt arbete, till ett mot ockrarhänder skyddat eget hem, där
ett tyskt familjeliv och en fostran av till kropp och själ sunda barn
skola bli möjliga." Men icke heller stora högkvarteret kunde
övervinna motståndet mot egnahemsrörelsen. Den siste tyske kejsaren
rådförde sig mot slutet av världskriget med herr von Helfferich,
sekreterare för rättsskyddet. Och denne ställde sig på
storgodsägarin-tressets sida. Ett i sista stund företaget försök att i
jordreformatorernas anda uppfylla soldaternas krav på egna hem nådde icke
ens fram till de ansvariga ministrarnas underskrift.
Ett framsteg gjorde den första tyska nationalförsamlingen i
Weimar med artikel 155 i riksförfattningen. Den fick följande lydelse:
Fördelningen och nyttjandet av jorden övervakas av staten på så sätt, att
missbruk förhindras och med det mål i sikte att bereda varje tysk en sund
bostad och alla tyska familjer, särskilt de barnrika, en livsföring, som svarar
mot deras behov. Särskilt bör man ha i sikte möjligheterna att bevilja lån
till krigsdeltagare för detta ändamål.
Att bearbeta och utnyttja jorden är jordägarnas skyldighet mot samhället.
Den jordvärdestegring, som uppstår utan uppbåd av arbete eller kapital, måste
komma samhället i dess helhet till godo.
Alla jordens tillgångar och alla naturrikedomar, som kunna utnyttjas
ekonomiskt, stå under statens uppsikt. Privata regalier böra på lagstiftningens
väg överföras till staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
