Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 8 mars 1936 - Bengtson, Alg.: Jordbrukets lönebostad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Alg. Bengtson
dock på många håll bostadsstandarden ej högre bland grupperna med
egna bostäder. Behovet av bostadsförbättring är därför ett problem,
som utredningen anser berör hela landsbygden och icke enbart
lönebostäderna vid jordbruket. Utredningen låter därför tanken på en
särskild bostadsordning för lantarbetarna falla och stannar vid att
föreslå, att de minimifordringar ifråga om beskaffenheten av
landsbygdens bostäder, som utredningen funnet vara påkallat fastställas i
lag, införas i hälsovårdsstadgan.
Det förefaller dock som om utredningen något för lätt halkat
förbi dessa frågor. Den omständigheten att de smärre grupperna
torpare och backstugusittare svårligen kunna inrymmas under en
bostadsordning för den överväldigande största gruppen, de egentliga
lantarbetarna, är icke ett nog starkt skäl för att ej beträda en väg,
som annars ligger så naturligt till när det gäller en så betydande
grupp klara lönebostäder som här är fallet.
I sitt betänkande har utredningen anfört en beräkning över
antalet av de bostäder det är fråga om. De av arbetsgivarna
tillhandahållna familjebostäderna åt statare och liknande uppskattas sålunda
till 70,000 à 80,000. Denna siffra stiger emellertid endast till c:a
100,000 om torp och liknande lägenheter räknas med. Den egentliga
lantarbetargruppen är således fullständigt dominerande över de andra
grupperna. Och man måste ju säga sig att en bostadsgrupp med
utpräglad lönebostadskaraktär och omslutande 80,000 lägenheter är
tillräckligt omfattande för att motivera den särskilda omsorg, som en
speciell lagstiftning till dess främjande skulle innebära.
Det som skulle göra det fullt berättigat att behandla
lantarbetarnas bostäder som en grupp för sig är givetvis deras klara karaktär
av lönebostäder. Denna sida av saken tycks utredningen icke ha
fäst tillräcklig uppmärksamhet vid, den betonas helt enkelt ej i
sammanhanget. Hade detta skett skulle säkerligen hela frågan fått en
helt annan belysning. Genom framhävande av
lönebostadskaraktären erhåller man en mycket klar gräns mellan denna bostadsgrupp
och övriga grupper av arbetarbostäder, vilka med större eller mindre
rätt kunna hänföras till jordbruksnäringen. Någon som helst tvekan
om vilka bostäder, som skulle inrymmas under en eventuell
bostadsordning, behöver därför aldrig uppstå.
Att hälsovårdsstadga och bostadsordning ha att fylla väsentligt
olika uppgifter har utredningen även uraktlåtit att fästa avseende
vid. Medan en hälsovårdsstadga väl i främsta rummet är ett uttryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
