Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3, 8 mars 1936 - Vikström, Hannes: Frankrikes skuld till Tysklands öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrikes skuld till Tysklands öde
159
deras uppfattning att man endast hade att välja mellan att vara
hammare eller städ." 1
Genom freden förlorade Tyskland 5 miljoner av sin befolkning;
nära 75 procent av järnproduktionen förlorades med Lothringen,
och de kolrikaste trakterna av Oberschlesien gingo även förlorade.
Genom tvånget att utlämna alla handelsfartyg över 1,600 bruttoton
minskade handelsflottan från 11 procent av världstonnaget 1914 till
endast l,i procent. Därtill kommo leveranser av kol, järnvägsmaterial,
lantbruksredskap o. d. till Frankrike och Belgien och ett skadestånd,
som sedermera fastställdes till 226 miljarder guldmark. Lägger man
härtill Ruhrockupationen och den ohejdade inflationen är det lätt
att tänka sig känslorna hos ett folk, som bodde i ett materiellt
ödelagt och andligt brännmärkt land.
I samband med valutastabiliseringen erhöll Tyskland stora lån
från U. S. A. Första försöket att reglera skadeståndsvillkoren var
Dawesplanen i augusti 1924, men det innebar en årlig betalning av i
runt tal 2,5 miljarder guldmark. Nästa plan kom inte förrän i
januari 1930, den s. k. Youngplanen, där skadeståndet fastställdes
till 36,5 miljarder. I bestämmelserna ingick även att fransmännen
skulle utrymma de återstående besatta områdena. Slutligen i juli
1932 ordnades skadestånds frågan slutgiltigt vid Lausannekonferensen.
Skadeståndet fixerades till 3 miljarder i ett för allt efter ett
mora-torium på tre år.
Fyrmaktspakten — "det nya Locarno" — som undertecknades i
juli 1933 av Tysklands, Storbritanniens och Frankrikes
regeringsombud samt av Mussolini, kom för sent för att få någon
stadigvarande gynnsam verkan på förhållandet mellan Tyskland och de
allierade. Till denna pakts förhistoria hör, att då frågan var uppe
vid Brünings och Curtius besök hos Laval och Briand i Paris i
juli 1931, föreslogos från franskt håll ansenliga krediter åt
Tyskland på det villkoret, att landet icke skulle aktualisera någon
territoriell fråga inom Europa under de närmaste tio åren. Detta
utslag av fransk säkerhetspolitik var bara en tom demonstration. En
mångfald territoriella frågor voro och äro aktuella och komma att
förbli det till dess en revision kommit till stånd. Frankrike vet det
och visste det även då. Detta bevisar den rad av oerhört starka be-
1 Alf Ahlberg: Tysklands ödesväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
