Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1 juni 1936 - Meurling, Per: Diktaren och samhället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren och samhället
299
de la Rose och det var det enda i sitt slag, skulle jag, om det så var
värt tusen livrés i silver, hellre bränna det än publicera det i dess
nuvarande form. Om jag inte visste, att författaren gjort bot, skulle
jag aldrig bedja för honom, inte mera än för Judas, och de som läsa
denna illasinnade bok öka endast, antingen han nu lider i helvetet
eller jämrar sig i skärselden, författarens plågor."
Dikten är alltid klassbunden.
På sextonhundratalet, då Louis XIV berövat adeln dess politiska
självständighet och förvandlat den till en tom dekoration kring
kungamakten, stod litteraturen i konungens och hovets tjänst. I
Cor-neilles och Racines dramer förekomma endast damer och herrar,
furstar och furstinnor, det lägre folkets personliga tragedier ansågos
icke vara av något konstnärligt intresse. Tidens ledande kritiker.
Boileau, skriver om Moliére, som i sina komedier ofta röjer en
radikal, borgerlig tendens, att han möjligen skulle kunnat hemföra priset
bland de samtida diktarna
1 Si, moins ami de peuple, en ses doctes peintures
il n’eüt point fait souvent grimacer ses figures.
Själv nekade sig Boileau ingenting ifråga om smicker för le roi
soleil, vilken, som han i sin kanske mest underdåniga epistel, Au roi,
framhåller, "förstod att belöna även de kritiska muserna".
Den klassiska franska litteraturens sociala funktion var att omge
konungens och hovets värld med en litterär strålglans. Men
samtidigt gjorde sig en klassmässigt betingad opposition gällande. I sin
Le roman bourgeois (1666) vände sig Antoine Furetière, tyvärr utan
någon större talang, mot det gränslösa föraktet för verkligheten i
de högre stånden och mot den i de adliga kretsarna omhuldade,
romantiska herderomanen. Han hade, fastän medlem i akademin, den
djärvheten att i sin berättelse i stället för herdar och herdinnor,
prinsar och prinsessor, införa verkliga borgare. En försiktig kritiker
hade det dåtida franska samhället också i Jean de la Bruyères,
prinsen av Condés lärare, som i sina Caractères, ou les moeurs de ce
siècle icke blott antydde, att han kände sig tvungen till satir, därför
att alla "stora ämnen" voro "förbjudna", utan även gav den första
realistiska bilden av de förhållanden, under vilka den franska
bondeklassen, på vilken aristokratin levde, existerade.
"Man ser vissa vilda djur av olika kön spridda på fälten, svarta,
grå och alldeles förbrända av solen, bundna vid jorden, som de gräva
i och som de uppluckra med fruktansvärd envishet", skriver han.
"De ha något, som liknar ett artikulerat läte, och när de resa på sig,
visa de ett mänskligt ansikte. De äro i själva verket människor. Om
1 "Om han bara inte varit folkets vän ooh så ofta låtit gestalterna i sina
skickliga pjäser grimasera".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
