Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Fredriksson, Karl: Socialiseringsfrågan vid två partikongresser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
Karl Fredriksson
vunnen bemärkelse är ett nödvändigt villkor för att man på allvar
skall kunna få bukt med massfattigdom och kriser.
Ställes en dylik uppfattning — vilken synes ha ett visst stöd i
partiprogrammets allmänna grundsatser — vid sidan av det vi själva
menar oss ha vunnit som resultat av de senare årens krispolitik, då
stämmer inte notan.
Vår krispolitik har som förut sagts icke innefattat någon egentlig
framstöt i den bemärkelsen, att förut privatägda produktionsmedel i
avsevärd utsträckning överförts i samhällets ägo. Men trots att så
icke skett anser vi oss ha vunnit betydande resultat såväl för krisens
övervinnande som för mass fattigdomens bekämpande. Vi har ånyo
konstaterat möjligheten att också under det kapitalistiska systemet
åstadkomma mycket betydande förbättringar i de arbetande
massornas materiella läge.
Men om detta har kunnat ske till en viss grad, som vi konstaterat
i vårt eget land — vilka skäl har vi för antagandet att just vårt eget
läge i nuvarande stund skulle beteckna den yttersta möjligheten i
denna utveckling?
Denna fråga har icke blott ett akademiskt intresse, utan den har
avgörande betydelse vid bedömning av möjligheterna för vår egen
praktiska politik under de närmaste åren.
Då krishjälpsprogrammet lanserades var det under en svår
arbetslöshet. Vi kunde ha motiverat de föreslagna åtgärderna enbart med
nödvändigheten att ge folk någonting att leva av. Det rena
hjälp-kravet kunde i det läget ha drivits helt oberoende av
konjunkturspekulationer. Om också de som hade arbete och inkomst skulle nödgas
dela med sig, och alltså en inskränkning måst göras i deras standard
till förmån för de nödlidande, så hade detta enligt vedertagna
moralnormer i vårt samhälle ansetts fullt riktigt och försvarligt.
Men vi nöjde oss inte med denna argumentering. Vi framförde
samtidigt en kristeori. Och den gick bl. a. ut på, att om vi bara ger
de arbetslösa något att köpa för, så är detta inte bara en hjälp åt de
arbetslösa, utan det borde också bli en stimulans för näringslivet i
dess helhet. Det är icke brist på nyttigheter eller produktionsmedel
som vållar krisen, har vi sagt, utan vad som brister är att många
människor saknar medel att köpa vad som kan frambringas för deras
behov. Om hela maskineriet låser sig närmast på den punkten att
folk inte kan köpa vad som kan produceras, då borde maskineriet
kunna komma igång genom att man avhjälper felet just på detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
