Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Fredriksson, Karl: Socialiseringsfrågan vid två partikongresser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S otialiserfatgsfrågarn vid två partikongresser 339
avsnitt, alltså ger människorna möjlighet att köpa och konsumera.
Att människorna skulle göra något nyttigt i gengäld för den erhållna
konsumtionsmöjligheten anses självklart, och att så skett har
onekligen givit samhället ett tillskott av nyttigheter för framtiden,
bostäder, vägar etc. Men vad som här skapats är icke i omedelbar
bemärkelse produktionsmedel. Den för näringslivet stimulerande effekten
av krisåtgärderna kommer väsentligen av att befintliga
produktionsmedel tagits i anspråk genom att krisåtgärderna givit ökad
efterfrågan på sådana produkter som kunnat frambringas med redan
befintliga produktionsmedel. Den kristeori, på vilken vi grundat vårt
tidigare antagande att ökad köpkraft för de stora
konsumentgrupperna kunde väntas få konjunkturstimulerande effekt, framstår i
skarpare relief om man helt bortser från de allmänna nyttigheter
krispolitiken givit så att säga på köpet. Om de pengar som givits ut
för vägar, hamnar, broar och dylikt, i stället givits till vederbörande
arbetare att användas för deras omedelbara konsumtionsbehov, skulle
vi visserligen ha varit alla dessa broar och vägar fattigare. Men om
det är den ökade inpumpningen av köpkraft och
konsumtionsförmåga som verkat konjunkturstimulerande, då hade ju denna effekt
lika väl kunnat erhållas om de arbetslösa eller behövande fått alla
krishjälpspengarna till skänks och samvetsgrant köpt upp vartenda
öre för sina personliga behov. Ty efterfrågan är ju efterfrågan,
icke blott när den inriktas på betong och armeringsjärn, utan också
när den inriktar sig på bröd, smör, kläder, bohag, radioapparater och
Allt för Alla.
Det finns bestämda skäl att göra denna tillspetsning av problemet
just emedan vi själva har svårt att acceptera konsekvenserna av en
teori, vars logiska riktighet vi länge förfäktat och vars praktiska
hållbarhet vi anser vara bevisad genom krispolitikens påtagliga
resultat. Vi skyggar för tanken att man så där utan vidare skall ge
människor mera pengar och låta dem köpa vad de själva finner sig bäst
behöva. Skall staten ge ut pengar, säger vi, så bör det ske till
allmännyttiga ändamål. Och eftersom vägar, broar, hamnar och
skogsförbättringar svarar mot vår föreställning om allmännyttiga
ändamål, anser vi det naturligt att pengarna är mera samhällsnyttigt
använda på det sättet. I ali synnerhet som dessa nyttigheter i regel
stannar som kollektiv egendom i samhällets ägo och sålunda
tillfredsställer även det socialistiska ägandebegreppet. Men hur ställer det
sig vid prövning från en annan socialistisk bedömningsgrund, näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
