Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Nat Ellgar
kanske i accentuering av figurens osympatiska drag.
Framställningen var eljest påfallande fri från gamla utslitna effekter och den
traditionella typbildning, som brukar utmärka just denna roll,
undgicks skickligt. Meningen var tydligen att förmänskliga typen: inga
affekterade choser, inget hest flåspatos, inga monologuppvisningar.
Men vilka praktfulla, hetsigt flammande färger i mask och spel!
Även Dramaten odlade klassikerna flitigt i säsongens begynnelse.
Efter Blanche — Schiller: ett långt steg bakåt i tiden och framåt i
dramatisk poesi. Maria Stuart är bland det mest typiska den
idé-och idealstormande tyske romantikskalden avpressat sin musa.
"Evigt klar och stoftfri Gudars rymd ej moln betäcka", sjunger en
i öronen vid åhörandet av denna gudabenådade poesi. Den har
patinan hos ett gammalt klassiskt partitur, ty som en slags sfärisk
musik klingar denna fulländade verskonst, som har så litet att skaffa
med nutidspoesi.
"Maria Stuart" är emellertid, vid sidan av sitt poetiskt-litterära
värde, strålande dramatisk. Naturligtvis avser Schiller ingen
verklighetsskildring. I stället har han suveränt koncentrerat intresset
kring kampen mellan de två drottning-kvinnorna, av vilka den ena
idealiserats och den andra profanerats: i båda fallen, som sagt, grovt
ohistoriskt. Från det moment i dramat, då
Stuart-Elisabeth-konflik-ten aktualiserats, tar också det sceniska tempot en fart, som rycker
konvulsiviskt med: det blir med ens dramatik efter
inledningsscenernas versläsning.
Dramaten demonstrerade i uppsättning och framställning sin
förpliktande ansvarskänsla inför det klassiska dramat. Schillervers är
tacksam att läsa: replikerna tjusa som riposterande viirjklingor, det
poetiska bildspråket har en logisk knapphet utan like — men sist och
slutligen är det diktarens omåttliga ideella hänförelse, som välvt
rymdens stålglans över de blånande perspektiven. Det ligger patos,
rymd, eko över detta högstämda, endast undantagsvis uppstyltade
versspråk.
Peter, Peter, på Vasateatern är en klassisk Ekman-roll, eljest har
den intet med klassicism eller ens med klass att skaffa. Om inte att
den står i en klass för sig som underhållningsteater.
Man överraskas av intet under det vimsiga pjollrandet alla
akterna igenom, för vilket skådespelaren Ekman mer än författaren
Kurt Götz är ansvarig — tills man kommer till slutscenen. Då
händer något: därigenom att något inte händer. Den här originella
pjäsen har nämligen inget slut. Då damen i stycket skall välja mellan
de två herrar, som lekt kurra gömma med henne och sig själva, väljer
hon nämligen båda två. Något så omoraliskt brukar inte ens
förekomma på teatern men den dunkla meningen är, att alltsammans
mojnar ut i en generell salongsberusning, som omöjliggör klarare
begreppsbestämningar. Och så slutar allt där det började.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
