Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
351
I Vasateaterns Bättre mans barn är oresonlig amerikansk optimism
det förhärskande draget. En ohängd miljonärsfamilj kommer på
dekis och man får bevittna hur olika medlemmar av den bråkiga
femklövern reagera i sin nyfattiga situation. Det uppfriskande i denna
underhållande historia är det strålande humör, varmed tragedin tas.
I det uppbyggande, positiva, ligger alltjämt den nya världens trumf
framför den gamla. Den manhaftiga amerikanska kvinnan tar som
alltid hem spelet och det är ingen tillfällighet att styckets författare
är en Misstress: Gertrude Tonkonogy.
Jean-Jacques Bernard, som skapade "tystnadens teater", är inte
fullt så lågmäld men väl lika själfull i Huset vid landsvägen på
Dramaten. Det är de inre tonfallen man skall avlyssna i detta intensiva
dramatiska stilleben om enkla själars tysta livskamp, om fröjder och
sorger hos stugornas folk.
Bernards Landsväg är naturligtvis en symbol och betyder vägen
ut till livet, till stora världen, ur landsortshålans synpunkt. Han
avstår från att någonsin visa denna stora värld, ty den är en vision, en
fantasiprodukt, som det mesta i den uppkonstruerade värld, vari vi
här införas. Då verkligheten en dag klappar på stugdörren i gestalt
av två bilvältande rika gentlemän, är det bara för att småningom visa
denna realitets ihålighet och obeständighet. Då äventyret avvecklats
genom herrskapets avresa, återgår stugfolket till verkligheten, d. v. s.
sin störda drömvärld.
Cassini de Paris av österrikarna Lothar och Adler på Vasan är
scenisk cirkus. Man har inte bara filmad teater utan också på teater
iscensatt film numera. Detta stycke har rent underhållningssyfte och
står och faller med den virtuositet, varmed titelrollen ömsar kläder
och masker.
Det enda positiva man kan få ut ur denna vridscenskarusell är den
hudflängning av en korrumperad finansiell överklass, som en socialt
föraktad varietéartist får tillfälle prestera under en följd ömsom
löjliga, ömsom hissnande situationer. Engagerad för att utnyttja sin
fenomenala imitationskonst till att rädda en judisk bankir ur en
livsfarlig börskris begagnar den fattige artisten tillfället till att utbrista
i en rad bittra, beska sanningar, som blotta det mondäna herrskapets
ihålighet och omoral. Är det shakespearesk förväxlingsdramatik, som
föresvävat Lothar, då han som kulmen låter bankirens egen fru ta
fel på scenimitatören och originalet?
I en skicklig scenisk ram och ett svindlande speltempo blev detta
eljest omöjliga stycke en stor publikframgång.
Sedan Selma Lagerlöf omsider själv dramatiserat Gösta Berlings
saga, kan man inte gärna komma med anmärkningen, att
scenskådespelet stode i strid med författarens intentioner. Det kan inte råda
mer än en mening om att originaldikten innehåller alldeles för
massivt stoff för att sammanpressas inom ett kvällsdramas snäva ram.
Man får välja ut det mest dramatiska och knyta ihop huvudhändel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
