Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352
Nat Ellgar
serna med en berättande röd tråd. Precis som alla föregående
bearbetare och nu författarinnan själv gjort.
Inför Selma Lagerlöfs världslitterärt tungviktiga auktoritet
hissnar man att komma med något bedömande om huruvida hon lyckats
eller inte. Det orimliga i att ändå kunna ge dikten rättvisa äro alla
bedömare eniga om. Vid uppförandet på Dramaten blev emellertid
av en hel del skäl icke Gösta Berling utan majorskan huvudfiguren.
Men hon, liksom Gösta Berling, dominerade endast några scener för
att sedan försvinna och lämna rum för andra ur sagoboken välkända,
populärt gouterade miljöskildringar på sidan om huvudfigurerna.
Scenerna i kavaljersflygeln, Marianne Sinclairs nattliga utestängande
från hemmet m. m. äro ju givande dramatiska scener, som icke gärna
kunna utelämnas. För dramats njutande i fulla drag spela dessa
lösryckta scener ju mindre roll, då skådespelets verkan i det hela beror
på att publiken känner den romantiska originalsagan utan och innan
och sålunda inte behöver någon vägledning om hur den ena
situationen hänger ihop med den andra. Det enorma publikintresset vittnade
vältaligt om vilket grepp skådespelet haft om svenska hjärtetrådar.
En sådan händelse som att en teaterpublik (såsom på premiären)
spontant sjunger en folkvisa är helt enkelt utan motstycke,
åtminstone på våra breddgrader.
Komediteatern varierar i Kanaljer den behagliga sceniska konfekt,
som utgjort dieten på den teatern sedan oöverskådlig tid. Avsikten
är, att folk skall trivas och känna livet och tillvaron trivsamma. I
gengäld får man inte vänta sig någon djuplodning av världsgåtorna
eller att samhällsfrågorna ventileras på skärpen. Litet
problemdramatik kan däremot med fördel smusslas in då och då.
Engelsmannen Philip Johnson ligger emellertid inte åt sista hållet
och hans kanaljerier äro av den älskvärda sorten. Han roar här sig
själv och sin publik med att koppla ihop ett i 7 år åtskilt äkta par.
Sen finns ett par till, som också kopplas ihop, i båda fallen tack vare
den oundvikliga kvinnliga förslagenheten. Johnson överraskar
angenämt med en genomgående kvick dialog och med att i slutaktens
uppgörelsescen fräna till anrättningens sötaktighet med några fräsande
kvinnliga brutalitetsutbrott: ett icke ovanligt trick i anglosachsisk
dramatik.
På Komediteatern spela endast publikfavoriter och styckets långa
vårframgång får skrivas på dessa gouterade scenartisters konto.
Shakespeares Romeo och Julia handlar om vårstonnar,
människohjärtats och tidsepokens. En het sydländsk vårnatt, på en bal i
karnevalstiden, i flammande venetiansk renässansmiljö, träffades första
gången Romeo och Julia. I en lång, lågande kyss svetsades deras
öden samman, bådande kärlek eller död. Ett outsläckligt hat mellan
två italienska stormanssläkter skapade tragiken i deras öde, som
pendlade mellan hissnande toppar av översvinnlig lycka och
avgrunder av bottenlös förtvivlan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
