Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1 juli 1936 - Ellgar, Nat: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teater
353
Romeo och Julia är en ung diktares verk. Sällan har Shakespeares
lyriska ådra flödat rikare, hans poetiska inspiration blommat
mäktigare. Det var hans lyckliga tid, då anseende, ära, guld, yttre
framgångar, skapade denna fenomenala ingivelse, som kännetecknar hans
"andra periods" främsta verk.
Se, hur avundsamma strimmor där
Kanta re’n med purpurbräm de brutna morgonskyar.
Nattens skuggor fly och munter dag
på tå sig lyfter över blåa fjäll...
Man kan tryggt påstå, att sådan poesi icke har sitt motstycke i
världslitteraturen. Lyrik i denna stil är icke tidens melodi men den
intensitet i känslan, som skapat denna betagande ordskrud, är evigt
bestående, en tillgång av tidlöst mått. Det ligger ingen motsägelse i
att denna poesi bottnar i djup jordisk mylla och handfast materiell
verklighet. Den blir aldrig kvar i det blå, dess timliga underlag och
sammanhang är effektivt fastankrat vid jorden. Bredvid Romeo den
klarhuvade, krasst skroderande Mercutio — bredvid Julia den
pornografiskt köttsliga amman. Himmelshöjder och bråddjup stå tätt
intill i detta brusande, sjungande, på en gång veka och starka,
alltigenom tjusande kärleksdrama.
I 0’Neills Den store Guden Brown på Vasan befinna vi oss också
på maskerad men ingalunda på karneval. Livet är maskeråd och
människan maskérad: vi bära mask inte bara mot yttervärlden utan
mot oss själva. Vi ha med andra ord flera jag och vårt liv har
så många undermeningar, att vi tappa bort vilken som är den
understa.
Det är denna kuragömmalek med oss själva, på fackspråket kallad
personlighetsklyvning, schizofreni, som utgör huvudmotivet i Brown.
0’Neill arbetade många år med problemet — man minns "Sällsamt
mellanspel" och "Dagar utan mål" — men det är mer styrkan och
intensiteten i framställningssättet än det nyskapande i ämnet, som är
0’Neills positiva insats. Redan antikens Euripides experimenterade
med personlighetsbristningar. Det revolutionerande ligger i 0’Neills
sätt att sceniskt åskådliggöra sina intentioner: maskering och
avsides-talande. I Brown använder han det förra och det är häri illusionen
brister. Det fordras långt driven koncentration för att minnas och
hålla i sär karaktärerna hos dessa konstruerade, onaturliga
ansiktsmasker, som ideligen tagas av och på. Man hinner aldrig göra klart
med vems tunga vederbörande talar.
Brown handlar om kampen mellan en eldsjäl och en jordträl:
idealisten och materialisten. Den senare avgår med segern men sedan
operationen med att röja den förre ur vägen lyckats, dör patienten
— eller operatören själv, om man så vill. Det går inte att låna sjäJ
och mask av en annan utan att spränga sitt eget väsens gränser —
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
