Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Langlet, E.: Problemet Palestina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
E. Langlet
Detta visar dels vilken roll den judiska invandringen spelat för
landets uppblomstring, dels att araberna icke heller ställts utanför
denna. Detsamma gäller också arbetsmarknaden: ett stort antal
araber ha fått arbete i judiska fabriker och judiskt jordbruk — av de
10,000 arbetarna på de judiska apelsinplantagerna kring Jaffa och
Tel Aviv äro 7,500 araber! — och därvid erhållit löner, som
överträffat flerfaldigt de förut betalade i landet och nått en för Främre
Orienten okänd höjd: i genomsnitt fem gånger högre än för
motsvarande arbetskategorier i Egypten. Araberna ha vidare större
delen av den intensivt utvecklade busstrafiken i sina händer och
behärska helt vissa speciella yrken: i sjöstäderna äro nästan uteslutande
araber bärare, lämpare och överhuvud hamnarbetare, vilket med den
stora omfattning sjöfarten fått har en avsevärd betydelse (1929
an-löptes Haifa och Jaffa av 900 fartyg med 2,i milj. br. reg. ton, 1934
av 3,000 fartyg med 7 milj. br. reg. ton). Slutligen har genom den
judiska invandringen en helt ny och mycket betydelsefull arabisk
klass uppstått, nämligen småbrukarens, som lever i omnejden av de
för landet förhållandevis stora städerna och till dessas talrika
befolkning säljer grönsaker, ägg och fjäderfä.
Det är dessa befolkningskategorier: de arabiska lantarbetarna,
industriarbetarna, transport- och hamnarbetarna samt de arabiska
småbrukarna, vilka ha den judiska kolonisationen att tacka för sin
existens, vilka genom denna nått en levnadsstandard, som de tidigare
icke hade kunnat drömma om, vilka för sitt uppehälle äro helt
beroende av sina judiska arbetsgivare och köpare; det är denna allt
talrikare klass, som redan kanske är den viktigaste inom den
arabiska befolkningsgruppen och i varje fall är predestinerad att bli det;
det är denna klass, som mest av alla lider av det nuvarande
konflikttillståndet. Sedan storstrejken proklamerats och försäljningar till
judarna förbjudits av de arabiska nationalistledarna står denna klass
på bar backe. Den har icke judarnas kapitalresurser att falla tillbaka
på; dess medlemmar äro beroende av sin veckolön eller sina dagliga
försäljningar till judiska hushåll.
Man skulle tro, att de arabiska partiledarna och effendierna, som
genom sina tidningar och sina kringresande agitatorer hetsat upp
denna klass — eller åtminstone en del av den — så långt det gått
till att deltaga i blockaden mot judarna och strejken, av sina stora
rikedomar också skulle ha sörjt för småfolkets uppehälle. Så har
icke skett. Man önskade väl snarare att genom den nöd och de
umbäranden, som medellöshet medför, öka irritationnen i säker
beräkning att den skulle gå ut över judarna. — "Det är judarnas fel! Slå
ihjäl dem. Driv ut dem!", säga agitatorerna — naturligtvis icke: det
är judarnas förtjänst att ni hittills haft det så bra. På den senare
tanken kommer den primitive araben icke av sig själv: han förstår
icke sammanhangen, han tänker icke. Men han tror på den
högröstade agitatorn. Och så drivs han med i kampen mot sig själv, hjäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
