Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Madsén, Lars: Samhälle och individ. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samhälle och individ
419
Egentligen innehåller boken två berättelser, den andra berör den
kvinnliga huvudpersonen, Stakars Pers fullkomliga motsats, en
generös, varmblodig Marie-Grubbe-figur, som handlar, där Per vrider
händer och tänker. Först i slutet av boken sammanföras dessa båda
livsöden.
Som ofta hos Duun föras vi in i en säregen, inte alltid så
lättillgänglig, litet "bondsk" tankevärld, full av infall och oväntade
humoristiska källflöden. Stilen är knapp men överlägsen, ofta
underfundig och liksom härmande tankens flykt, ofta saftig och
ordspråks-mässigt avslipad. "Pisk katta fordi det lukter av gammelosten, det
er no den det lukter av likevel", "Det at få barn, det er ein gåve, men
å sleppe unda, det er ein nåde". Duun själv står utanför och över sin
sällsamma värld, han dirigerar sina figurer så man kommer att tänka
på något slags drömspel i en marionetteater, hans människor ta ej
sina skröpligheter för tragiskt. "Gud smiler når mennesket smiler"
— och även författaren ler. Ett artistiskt raffinemang, men inga
högröstade påträngande samhällsproblem, möjligen endast en stilla
undran över livets sällsamma konstruktion.
Stakars Per står kanske inte i någon opposition mot samhället som
sådant, men däremot mot människorna och deras vedertagna
tänkesätt. Man kan säga, om man vill lägga en aktuell innebörd i denna
bok, att Stakars Per i massrörelsernas, amerikanismens och
standardiseringens tidevarv är en protest mot ett förflackat sätt att se. Han
hävdar gent emot de andras domar sin originalitet och sin rätt att
vara trots sin otidsenlighet. Duuns sympatier gent emot sin modell
smittar av sig, och när boken är slut, är Stakars Per ej längre en
fantasimartyr utan en respekterad medmänniska, som med hjälp av
den humor, som omstrålat honom, vuxit sig dubbelt mänsklig i sin
svaghet. En starkt personlig bok, full av en blid, mjuk och leende
livsvisdom, årets mest konstnärliga norska roman.
Den gamle Trøndelagsskildraren Peter Egge har denna gång tagit
upp ett modernt ämne, den tydligen aldrig riktigt färdigdiskuterade
frågan om generationsmotsättningen. Grundlig som Egge är, har
han tagit upp motsättningarnas orsaker till ingående granskning. Han
visar inifrån hur fadern blivit den han är, hur hans livsinställning
så småningom byggts upp och hur han en gång under inflytande av
nya tänkesätt bröt med sina föräldrar och bondeättens traditioner.
Nu råkar han i sin nya Oslo-miljö ut för samma öde, hans barn
komma under inverkan av tidens nyaste tänkesätt i konflikt med
honom och hans livsuppfattning, han kan inte komma ur det snäckskal
han byggt åt sig själv. Han får finna sig i att bli ensam, livet går
vidare. "De unge har ret" är bokens titel och kontenta. Författaren
anser tydligen, att generationsproblemet i första hand är ett
individuellt problem, han skildrar det som ett förhållande far till son, alla
massanalyser har han lämnat därhän, har helt avstått från att söka
belysa en hel generations gemensamma svårigheter. Kanske har Egge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
