Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1 aug. 1936 - Litteratur - Vannérus: Den bästa staten - Holger: Herrar kring gröna bordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
42 7
turernas uppkomst är precis sà otillfredsställande och ensidiga som varje
från ’fascistiskt håll inspirerad snabbteckning, och förf. bemödar sig
aldrig att dölja hur vådligt imponerad han är av exempelvis »det stora
Hitlerverket» — vågar man rekommendera den ärade filosofen att ta
del äv dokumenten ,i, De bruna böckerna och Den gula fläcken? Det är
icke fråga om att han principiellt håller på demokratin (»Alla extremer
blir förr eller senare ohållbara»), men hans värdesättningar av de
olika nuvarande diktaturerna visar att ganska enkla ingredienser ingår
också i hans åskådning. Att fascisterna räddat Europa från
kommunismen är deras evärdtiga ära, det får vi höra också Vannérus förkunna;
om några, decennier kanske vi får lära oss att inga gett kommunismen
ett bättre handtag. Att Mussolini »lyckats på ett sätt som är häpnads-,
väckande» och att fackföreningarna utgör en stat i staten är för
Vannérus axiom. Vi kunde kanske säga att Mussolini egentligen icke lyckats
med stort annat än att i grund fördärva Italiens finanser och vidare
kunde vi framställa en vördsam förfrågan huruvida icke storkapitalets
intressenter också utgör en sån där stat i- staten som minst av allt tar
hänsyn till motpartens aldrig så välbefogade krav och önskemål.
Ax. Sbg.
Hans-Eric Holger: Herrar kring gröna bordet. 206 sid. Gebers
förlag. Pris 4:50 kr.
Herrar kring gröna bordet är en samling kåserande biografier över
några av de mera kända diplomater, vars namn man som esomoftast möter
i pressen. Somliga av dem hör man kanske inte så ofta nämnas men
deras betydelse är icke mindre för det. Sådana herrar som Vansittart
oCh Léger, de båda permanenta i resp. Englands och Frankrikes
utrikesdepartement, spela förvisso en betydande roll utan att alla gånger
synas. De övriga, som fått en något större plats i galleriet, äro
Hoare och Edén, Paul-Boncour och Laval, Aloisi, Benesj och von
Ribbentrop.
Det är som sagt en kåserande stil i boken, mången gång inte alis
oäven. Att sedan förf. :s sympatier ofta förefalla något underligt
fördelade gör kanske inte så mycket till saken. Men nog väljer man sina
gudar med besynnerlig smak, då en sådan man som strebern Laval
upphöjes till fredsmäklare och fredsstiftare. Hans torde i stället till
stor del vara skulden, att världen har det så oroli,gt som den har det.
Men smaken är ju så olika. Somliga tycka måhända, att utvecklingen
letts i just de ratta banorna! Och nog är det en fördomsfri
historieskrivning, då man pådyvlar de »röda» i Paris förstäder att utan att
blinka ha valt in Laval i senaten. I själva verket slank han in i den
kretsen endast med få rösters från vänstern hjälp. Och om personens
heder bruka fransmän gärna icke diskutera.
Man behöver således inte svära på allt som sägs om de porträtterade
i Herrar kring gröna bordet. Därför kan boken visst läsas, om man
bara inte accepterar alla utsagor. Den är underhållande skriven och
ger väl alltid någon kompletterande upplysning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
