Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Nordström, G. Hilding: Om de äldsta socialdemokratiska agitatorerna i Sverge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
G. Hilding Nordström
Skåne behärskades av — förutom Danielsson — tvenne
vapenbröder i agitationen: skomakaren F. V. Thorson och cigarrmakaren
V. Andrén, bägge hemmahörande i Ystad. De voro i början på
1890-talet partiets mest verksamma krafter, som landskapsvis
genomkorsade rikets södra och mellersta delar och ibland även hunno med att
göra strandhugg på Norrlandskusten. Bland journalister, vilka under
det tidigaste nittiotalet samtidigt bedrevo muntlig propaganda, kunna
nämnas C. N. Carleson, A. H. Janhekt, K. Tengdahl och H.
Bergegren. Agitatorer på en gång för den politiska och fackliga rörelsen
men med tonvikten på det fackligt-organisatoriska arbetet voro män
som F. O. Björkman och C. L. Lundberg, R. Hansen, P. M. Landin,
A. Rylander och A. M. Nilsson. F. E. Elmgren började vid denna
tid sin långa bana som outtröttlig såningsman för socialismen, och
även ett par kvinnor, Anna Sterky och Amanda Horney, gjorde vid
1890-talets början sina första lärospån som socialistiska idéspridare.
Enligt partistadgarna åvilade det ju resp. distriktsstyrelser att
organisera och leda propagandan. Norra och mellersta distriktets
styrelseprotokoll — de för södra distriktsstyrelsen äro tyvärr förkomna
— fyllas också till ej oväsentlig del av beslut om partiagitationen. I
Stockholm tog distriktsstyrelsen vanligen själv initiativet till
anordnande av opinionsmöten och fester och andra slags
demonstrationstillställningar, mestadels vid Lill Jans. Eljest var distriktsstyrelsen
föga aktiv utan såg ifråga om agitationsarbetet såsom sin
huvuduppgift att tillhandahålla talare, när dylika rekvirerades från landsorten.
Endast undantagsvis lade den vid denna tid upp planer för
systematiska agitationsresor. De blygsamma ekonomiska resurserna och
knappheten på kvalificerade talare satte dessutom skrankor för
propagandaapparatens utvecklande till större omfång och effektivitet.
Partiets och arbetarrörelsens i gemen första agitatorer påmindes
också ständigt om sina uppdragsgivares fattigdom. Deras arvoden
voro alltid tilltagna i sparsammaste laget: fria resor tredje klass och
ett litet dagtraktamente, som, jämte en ringa provision på ev.
försålda tidningar och broschyrer, fick utgöra ersättning för den
orato-riska prestationen. Några belysande exempel må anföras ur de
knapphändiga källorna. När P. M. Landin våren 1890 fullgjort en
agitationsresa till Västerås, fick han sedan av distriktsstyrelsen
ersättning för resa och nattlogi samt 6 kr. i dagtraktamente för de två
dagar resan tagit i anspråk. Dagtraktamentet till F. O. Björkman,
som 1891 betroddes med den svåra uppgiften att resa till de strej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
