Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Ekman, Nils Gösta: Om idealismens otillräcklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om idealismens otillräcklighet
451
idealism otillräcklig att föra socialismens idé fram till slutlig seger
över en samhällsordning, som grundats på enskilt vinstbegär. Jag
tror inte heller, att den kan ge tillräcklig kraft att stå emot den
reaktion, som inspirerad av sina segrar i efterkrigsnödens Europa
med fanatisk trosvisshet förkunnar död åt ali demokrati.
För idealismens ljusa tro på det mänskliga ligger den
uppfattningen nära, att människan av naturen är god. Om hon får födas och
fostras utan hämningar under gynnsamma yttre betingelser, så blir
hon en bra människa. En god samhällsordning skulle med inre
följdriktighet frambringa goda människor. Denna tanke förknippas
ofta med den demokratiska tron på kunskapens makt att omskapa
människor moraliskt. Den människa som vet det rätta, gör det rätta,
menade Sokrates. Intellektuell upplysning blir för denna
uppfattning världs förbättringens första bud. Men tron på den växande
kunskapen som en kungsväg fram till rättfärdigare
samhällsförhållanden fick en svidande läxa genom världskriget. Idealismen visade
sig otillräcklig.
Idealisten, som tror på människans naturliga godhet, har lätt att
överse med mänsklig ofullkomlighet. Genom bristerna ser han de
goda ansatserna. I denna åskådning bottnar den ofta torgförda
grundsatsen, att man bör skilja mellan person och sak.
Viljan att överse med mänskliga brister har denna idealism
gemensamt med det kristna evangeliet. Men det finns här också en
avgörande skiljegräns, som har sin grund däri, att idealisten söker
idealen uteslutande i det mänskliga, medan den kristne tror på en
utommänsklig idealmakt. För idealisten, som inte känner något
utommänskligt ansvar, är det därför lika lätt att överse med fel hos
sig själv som hos andra. Han är tolerant — även mot sig själv.
Den kristna moralen kräver, i medvetandet om varje människas
enskilda ansvar inför Gud, ett förlåtande sinnelag mot medmänniskorna
men obeveklig stränghet mot sig själv. För kristen syn är den
mänskliga naturen inte instinktivt god. Människan är en varelse på gott
och ont, och hon kan inte av egen kraft bli god. Inför
fullkomlighetens krav gäller det, att ingen människa kan lyfta sig själv i
håret. Idealisten anser inte sällan, att en orättvis samhällsordning
räcker till att förklara det onda i världen. Vägen till en bättre värld
går därför väsentligen genom yttre reformer. Kristendomen tror
inte på en världs förbättring uteslutande på de yttre reformernas
väg. Det första och förnämsta är att varje människa inifrån
omsätter de ideala kraven i sitt eget liv. Detta innebär naturligtvis
ingalunda någon undervärdering av de yttre reformernas betydelse.
Varje människa är i själva verket något av en idealist. Var och
en tror innerst, att den förmenta rätten är starkare än den förmenta
orätten, och man reagerar instinktivt och upprört för
rättskränkningar. Men fastän varje människa sålunda är mer eller mindre
idealist, så är vår värld ännu långt ifrån någon idealvärld.
Idealismen är tydligen otillräcklig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
