Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9, 5 sept. 1936 - Ekman, Nils Gösta: Om idealismens otillräcklighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
Nils Gösta Ekman
Idealisten ser gärna i det goda ett slags naturkraft, som bara är
bunden av utvärtes hämningar. Människan behöver ingen medveten
moralisk självövervinnelse för att bli god. Det onda är mer eller
mindre uppenbart samhällets fel. I varje fall innebär rättfärdigheten
inget våld på den ursprungliga mänskliga naturen utan en återgång
till människans egentliga och djupaste natur. Även för kristen
uppfattning är rätt färdigheten människans egentliga bestämmelse. Men
medan idealisten i yttre hämningar kan se en ursäkt för egen och
andras ofullkomlighet och menar, att personlig rättfärdighet
svårligen kan förverkligas i en orättfärdig samhällsordning, så menar
den kristne, att rättfärdigheten oberoende av yttre omständigheter
när som helst kan förverkligas i den enskildes liv. Men detta
förverkligande förutsätter personlig självövervinnelse och ständigt
fortsatt kamp. Idealismen och kristendomen är eniga om att fördöma
våldet. Men kristendomen hävdar våldets nödvändighet på ett
område: varje människa måste göra våld på sig själv för att övervinna
sina inneboende onda instinkter.
Naturligtvis ges det former av idealism, som insett, att
rättfärdighetens förverkligande förutsätter personlig kamp. Men jag har i
detta sammanhang närmast i sikte en idealism, som inte varit sällsynt
inom socialismen och som för massornas kamp för en rättfärdig
tingens ordning glömt människans egen inre kamp för att bli god.
En för närmare eftertanke naturlig följd av denna åskådning är
också, att rättfärdigheten ofta framträtt huvudsakligen som en
framtidsfråga. Idealisten vill gärna se bort från nuet och drömma om
en framtid, då rättfärdigheten är omsatt i samhället och
människornas godhet är en självklar följd av goda sociala förhållanden. Han
säger sig, att han inte i sitt eget personliga och privata liv behöver
eller ens kan omsätta idealen, så länge samhället och
medmänniskorna är så ofullkomliga som de faktiskt är. En idealist av denna
typ är alltid beredd att bli en bättre människa, men han vill inte
ändra sin egen livsföring, förrän andra också gör det. Han väntar
på en yttre förvandling som förutsättning för den inre. En
åskådning, som i idealen ser enbart mänskliga krav, leder i själva verket
konsekvent till en relativering av idealen. Mänskligt motiverade
värden blir inte absoluta. Det är mot bakgrunden av denna
idealismens värderelativitet, som Bergspredikan förefaller att vara en serie
verklighetsfrämmande paradoxer.
Mycket stort och skönt i mänsklighetens historia har förvisso
sprungit ur en idealism, som inte haft någon direkt religiös
förankring. Men när man nu på så många håll i världen ser, hur den
idealism, som oftast var den innersta drivande kraften i
arbetarrörelsen, trampas i smutsen och förföljs som den gemenaste
materialism och den nesligaste feghet, sedan den i diktaturländerna också
faktiskt visat sig sakna inre motståndskraft, då må man allvarligt
fråga sig, varför denna idealism visade sig otillräcklig och var dess
svagheter är att söka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
